jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2019 > 09

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2019 > 09

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

2019 > 09

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter