jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2019 > 10

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2019 > 10

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

2019 > 10

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter