jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

2019 > 12

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

2019 > 12

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

2019 > 12

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter