bloggar

För att komma till Jenny Wibäcks blogg, klicka här

Nedan finner du den bästa bloggen, nämligen I-ors blogg, där han beskrivit livet ur en hunds perspektiv ;-) I-or tassade vidare 26/9 2017 och vi vill gärna behålla bloggen som ett vackert minne av hans speciella personlighet. En närmare presentation av I-or finner du här 
Under 2017 drev I-or sin egen Facebook-sida som du hittar genom att söka på "I-or Kelpman".
 

följ jenny på facebook

2015

Är mer smickrad än vanligt - och känner mig mer än nöjd med det mångåriga förberedelsearbete som ligger till grund för detta. I media pratar man om  "en spännande kulturresa från Dag Hammarsköld och Treriksröset i norr till I-or Kelpman och Öresundsbron i söder". 

Även om jag känner mig väldigt hemma bland alla kulturpersonligheter så har jag funderat en del över på vilka grunder jag blev utvald. Känns helt omöjligt att komma fram till ett svar - jag ser så många tänkbara alternativ.

Hej på er alla, apor - och var nu rädda om era nya pengar!
/I-or

(Vill tacka Apan Jeanette för viss hjälp med ehhh... redigering.)
 

Läs hela inlägget »
Jag blir i princip alltid bra på bild, men denna är jag särskilt nöjd med. Den lyckliga fotografen heter Nina Johansson. Jag blir i princip alltid bra på bild, men denna är jag särskilt nöjd med. Den lyckliga fotografen heter Nina Johansson.

 Jag känner att jag  - i egenskap av hund i allmänhet och mig själv i synnerhet - har viss skuld i det som händer i lydnadsvärlden.  Exempelvis har jag genom min konstnärliga tolkning av lydnadsmomenten inspirerat till den helt nya grenen rallylydnad som växer sig allt större. 

Fler ville vara som jag, men alla lyckades inte ligga på den hårfina gränsen där kreativiteten flödade, samtidigt som man hade domaren på sin sida. Det är inte så konstigt – att föra sig som undertecknad kräver en unik kombination av mod, improvisation och finkänslighet. En ny gren växte då fram och ja, på den vägen är det.

Samtidigt vankas förändringar i tävlingslydnaden och vad många reagerar på där är att vissa domare tenderar att titta mer på apan än hunden. Själv är jag vansinnigt positiv till den utvecklingen. Följande omskrivningar skulle ju kännas väldigt befriande:

Sitter snett ….skrivs om till: ”Apan tappar riktning”

Tjuvstart…skrivs om till ”Apan ropar sent”

Steg i ställande/läggande….skrivs om till ”Apan tajmar dåligt”

Långt fram i fritt följ….skrivs om till….”Apan släpar”

Missat skifte i fjärren…skrivs om till ”Apan saknar rytm”

Hund springer snett mot ruta…skrivs om till ”Apans lutning vetter åt fel vädersträck”

Efter att år ut och år in ha skyllt på oss hundar, så är det inte mer än rätt att det nu är ni apor som granskas i sömmarna. Nu får ni se hur kul det är att beskrivas som sne, för ljudlig, för långsam, för klumpig, eller – värsta benämningen av alla (men den har jag förstås aldrig råkat ut för själv) ”Saknar attityd”.  Man kan ju bli kränkt för mindre(!)

(Tänk om utvecklingen går åt samma håll i utställningsvärlden, så att apan bedöms istället.  "Dåligt markerat stop, tydlig könsprägel, något hjulbent, dåligt vinklad bak. För dagen något överviktig".)

Däremot finns det annat inom sportens utveckling som oroar mig. Exempelvis det faktum att man anlitar man blonda kvinnor som nätt och jämt hunnit fylla 30 till att döma internationella mästerskap. Vem ska laga maten i hennes hem den helgen, kan man undra – och vad signalerar det till övriga länder? Nä, jag håller med en av mina tidigare klubbkompisar som själv är domare (anno 1857) och som tittade på Matte när hon var nyutbildad och sa ”Nu för tiden kan ju vem som helst bli domare”. Väl sammanfattat, i mina ludna öron.  Undrar vad hen ska säga när hen får reda på mattes senaste åtagande. Hens egna öron – som också börjar bli ludna – kanske rentav trillar av.

Vill tillägga att jag inte gör anspråk på att vara konservativ på något sätt. Jag tycker bara att det var så mycket som var bättre förr. Och ju förr, ju bättre, som Husse brukar säga.

Jag tror inte att det dröjer länge tills det är föraren som utför allt galet hitte-på och hunden som ger kommandon. Och domaren har väl lottats fram bland hundungdomarna.  Ja, jag säger då det.

När den dagen infinner sig kan jag lova att jag med stolthet och road min kommer låta alla fyra tassarna entra tävlingsbanan igen.  Det ska bli särskilt kul att träna Husse i att ta i på korta avstånd (även om jag har svårt att se det framför mig). Och så får man ta med ett kinder-ägg till domaren istället för den sedvanliga flaskan.  Frågan är hur jag gör med min årliga domarbjudning. (Ja, det är bara en tradition jag har och den har inget med min framgångsrika tävlingskarriär att göra, utan sker helt och hållet på fritiden). Cigarrerna får bytas ut mot fiskdamm. Ruffe kan nog ha de prylar jag behöver. 

Det var allt för denna gång! / I-or          

Läs hela inlägget »
Här är jag ute i spårskogen, en dag ibörjan av semestern. Vill minnas att jag hade sällskap. Annars är det en rätt bra selfie, tycker jag. Här är jag ute i spårskogen, en dag ibörjan av semestern. Vill minnas att jag hade sällskap. Annars är det en rätt bra selfie, tycker jag.

Många av er apor undrar vad jag gör på semestern - ja och även annars förstås. Jag är ju en rätt så spännande person. Att inte längre vara med på Facebook var ett ställningstagande från min sida. Jag behöver inte den där ständiga bekräftelsen på att allt jag gör är bra, rätt och uppskattat - det vet jag ju redan. Många apor däremot - de behöver bekräftelse för allting; "Titta - jag har en blomma i rabatten" eller "Nu är jag hemma efter promenaden" eller "Nu har jag skalat en banan".

Ta bara gårdagen som exempel. Matte la ut en bild på mig i sociala medier, sittandes i bilen med någon tillhörande text som jag nog kan tycka undergrävde min värdighet litegrand. Över 100 apor har gillat och ett antal har även skrivit berömande ord. Det förstår ju vem som helst att även en så ödmjuk karaktär som jag skulle kunna få hybris om det upprepades alltför ofta. Särskilt om man som jag får diverse bekräftelse vart man än visar sig. "Så fin han är", "Vilken härlig personlighet", "Han ser verkligen inte ut som 11 år", "Vilket konstnärligt fritt följ" och "Den hunden gör verkligen som han vill". Därför får man själv ta ansvar för att den feedback man får blir i lagom dos  - och det är sannerligen inte lätt när man har så många uppskattade sidor som undertecknad.

Själva händelsen i sig var ju inte så spektakulär. Det är ju självskrivet att man hellre åker med husse och minglar bland vettigt folk, än att gå här hemma på gården med matte som tror att hon kan bestämma vad som helst. Bara en sån sak som att hon börjat klä mig i flexikoppel för att hon tycker jag fastnar i dofternas värld på promenaderna(...) Say no more! (Hon påstår att det är för att hon är rädd att jag ska bli påkörd om jag hamnar efter... Det är ju lika gärna hon och de andra som kan bli påkörda om de hamnar före, som jag ser det.)

De senaste orden jag hörde om mig själv var att jag var "Sveriges olydigaste hund för att kunna så mycket som han kan". Det var nog matte som sa det och även om hon inte muttrade i välmening så tar jag det som positiv feedback. Det är precis sådan jag vill vara, nämligen; kunna och förstå mer än de flesta, men med integritet nog att själv välja vad jag ska göra och när.

En regning dag var jag och kollade på möbler och hittade den här. Tycker den passar mig som handen i handsken, men samtidigt får man väldigt många grisöron för den summan. Får hoppas att den plötsligt bara står här en dag, som en överraskning och hyllning.
En regning dag var jag och kollade på möbler och hittade den här. Tycker den passar mig som handen i handsken, men samtidigt får man väldigt många grisöron för den summan. Får hoppas att den plötsligt bara står här en dag, som en överraskning och hyllning.
En annan regnig dag såg det ut ungefär så här. Jag kan verkligen identifiera mig med Laban i många sammanhang. Som jag brukar säga; smartlathet är en dygd.
En annan regnig dag såg det ut ungefär så här. Jag kan verkligen identifiera mig med Laban i många sammanhang. Som jag brukar säga; smartlathet är en dygd.
Läs hela inlägget »
Födelsedag imorgon - och jag värdesätter presenter med personlig prägel. Födelsedag imorgon - och jag värdesätter presenter med personlig prägel.
Jag brukar vanligtvis ha svårt att identifiera mig med känslor som ångest och skam, men efter helgen har de börjat smyga sig på.

Känner en viss rädsla för tendenser som talar för att jag är på väg att bli en bitter gubbe. Vore kanske i och för sig legitimt vid min höga ålder och grånande nos, men det anstår ändå inte en hund som mig.

Min mening var inte att skrämma ihjäl border collien - i frustrationen över att ha blivit bortprioriterad på självaste DM-helgen ville jag bara skapa lite oro. Ni vet då där litegrand, så att man ser till att den man redan stör sig på  inte kommer hem med en skimrande guldmedalj.

Det är just medaljerna som lockar mig under detta jippo. Själva tävlingen i lilla Halland är kanske inte så stor egentligen, men en mästerskapsmedalj är ändå en mästerskapsmedalj. Även om jag innehar både guldmedaljen i lydnad och ett par andra valörer i spår, så är det ju bara vackert med flera intill varandra.

Så - kanske råkade jag säga något till Pingu om att personen som går slalom i platsliggningen egentligen är från BPH-banan. Kanske även med ett litet tillägg av detaljen att hen äter border collies till frukost.

Trodde ju inte i min vildaste fantasi att hon skulle ta mig så på orden och till och med resa sig - det är ju oerhört valpigt. Men jag har ju roat mig med att sabba gruppmoment för border collies förr, så jag vet att de är lite sköra.

Jag ska försöka ställa saker och ting till rätta, det ska jag.

Nu till något mycket viktigare - imorgon firar jag min elfte födelsedag och jag förstår att du som läsare nu sitter och hoppas på tips på vad jag önskar mig. Det är lite svårt får jag tillstå - vid min ålder har man det mesta. ("Hunden som har allt" är för övrigt ett begrepp jag identifierat mig med sedan valpsben.)

Nä, nu ska jag putsa pälsen och gamla medaljer så att allt är perfekt inför morgondagen.

Hejdå,
/I-or


 
Läs hela inlägget »
Nervös Ruffe i Lochness, sommaren 2012 Nervös Ruffe i Lochness, sommaren 2012

Finns det verkligen troll på riktigt, frågade Ruffe mig för ett tag sedan och såg mer skärrad ut än vanligt. Vi låg i soffan och kollade på tv, när fenomenet "Nättroll" dök upp. Jag blev osäker på vad jag skulle svara. Har ibland roat mig med att lura honom lite, till exempel genom att innan han ska släppas på ett spår säga ”Lycka till, men akta dig för trollen”. Han blir så om sig och kring sig, då så det är svårt att låta bli. Och så blir jag kanske lite sur för att det inte är min tur att spåra. Samtidigt vill jag ju inte vara så elak mot honom så att han gör bort sig och andra hundar blir dumma mot honom.

Har fortfarande lite dåligt samvete efter vår vallningsresa till Skottland, där Ruffe la en stor del av energin på att hålla utkik efter Nessy, medan jag själv tog del av allehanda sevärdheter.

Samtidigt ville jag inte ljuga. Nättrollen finns ju, precis som de säger på nyheterna. Man talar ofta om understimulerade hundar, men man borde nog lyfta fram problemet med understimulerade apor också mellan varven.

Jag funderade ett tag och svarade sedan Ruffe; ”Nej, du behöver inte vara orolig, lille vän. De troll som finns behöver ni vanliga hundar inte bry er om, eftersom de bara finns på nätet. Och orsaken till att de agerar så dumt  där kan nog vara att de inte känner sig sedda i den verkliga världen”.

Men sen kunde jag inte låta bli att vara lite le mot honom när han väl hade somnat…

Läs hela inlägget »
Foto: Lotta Hägglund Foto: Lotta Hägglund

Behövde ta en paus från offentligheten ett tag. Tydligen något som drabbar många celebriteter efter perioder med intensiv uppmärksamhet. Väljer att lägga ut en gammal favoritbild. Den ger en bra illustration på att jag är väldigt lätt att tycka om. Inte så konstigt om man tänker på mina personlighetsdrag.

Har funderat en del på mitt bloggande. Vad ska jag skriva om i framtiden - finns där något som inte redan är sagt? Min gamla blogg har jag arkiverat och jag funderar på om jag ska sälja dokumentet dyrt. Nästan 100 sidor - inte illa för en som sitter och kämpar med kompakta tassar på en laptop. Än värre är det när matte har klippt klorna på mig, vilket hon envisas med mellan varven.  Vi hundar här hemma hanterar det på rätt olika vis, kan man säga. Jag vet att det måste göras och finner mig i situationen - även om jag inte precis skyndar mig när de kallar.  Väl framme räcker jag snällt fram tassarna i tur och ordning. Kan inte påstå att jag gillar det, men är samtidigt mån om mitt utseende så man får ju vara tacksam för predikyren.

Ruffe går alltid och gömmer sig (man kan ju diskutera hans gömställen - rätt förutsägbara).  Han är livrädd varje gång, trots att jag tror att han aldrig blivit klippt i pulpan. Matte gör vad hon kan för att han ska tycka att det är uthärdligt, men Ruffe ropar alltjämt "Nä, nä, nä  - hjälp, jag blir stympad"!!

Och så har vi border collien - sin ras trogen så infinner hon sig direkt på kommando, pussar matte både innan och efter, trots att hon ogillar det lika mycket som oss andra. Men hon är liksom tacksam så fort hon får vara i centrum, oavsett skäl. Likadant om vi behöver duscha av oss - will to please så det skriker om det. Flyger in i duschkabinen på given signal och tackar så mycket både före och efter. Karaktärslöst, om ni frågar mig.

Hejdå, /I-or

Läs hela inlägget »