jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

I inledningen av mitt och Pingus andra SM (2018) gjorde jag en tabbe som försatte mig i en stark känsla av självklander. Förnuftsmässigt insåg jag att detta inte var bra inför återstående delar av tävlingen, men insikten räckte inte för att rå på känslan. Min inre dialog varallt annat än peppande. Samtidigt ville jag återta rätt fokus. Inte för poängen, utan för upplevelsen. Den här helgen hade jag sett fram emot och tränat hårt för.    
Fredrik sa många saker som jag behövde höra just då. Bland annat ställde han frågan ”Varför gör du det här, egentligen?” Frågan som jag själv brukar använda för att inleda varje Starka tillsammans-föreläsning ställde mig plötsligt svarslös. Det blev helt blankt, vilket var väldigt obehagligt. Visst var jag medveten om hur mycket jag älskar att träna med Pingu, men den kärleken är ju inte beroende av en SM-start. ”Jag har ju skrivit en bok om det här. Jag kan ju detta” – tänkte jag och började förstrött bläddra i ett av de ex vi hade med för försäljning. (Också det kändes jobbigt i stunden. Stark var det sista jag kände mig som.) När jag läste var det som om orden kom till mig för första gången och de blev till stor hjälp.

Jag kände en underlig blick från Fredrik som såg mig sitta djupt försjunken i min egen bok och jag spände ögonen i honom när jag sa ”Det här berättar du inte för någon”. Så fortsatte jag att läsa. Det bisarra i min hjärna just då var inte att jag satt och läste min egen text, utan att det påstods att det var jag som hade skrivit den.

Tack vare Fredrik och boken kunde jag ladda om och njuta av våra prestationer i resten av ringarna. Med denna händelse fick jag ett levande bevis på graden av färskvara i mental träning. När det gäller fysisk träning tycker vi det är självklart att konditionen inte blir konserverad bara för att man en gång haft den, eller skrivit en bok om ämnet. Mental träning fungerar likadant. Detta visste jag ju egentligen också, men den starka upplevelsen motiverade mig att gå ännu djupare i min egen mentala träning. Jag började med en distanskurs för duktiga Eva-Marie Wergård och därefter påbörjade jag Uneståhls utbildning till licensierad mental tränare.

 Jag ska inte sticka under stol med att SM-upplevelsen fick mig att ifrågasätta den här delen av min yrkesroll – kan man verkligen föreläsa och coacha andra i ämnet om man inte är starkare än så här? Genom Uneståhls tänk har jag landat i att mitt genuina intresse för ämnet är beroende av att det utmanar mig, Inte att det är enkelt och att jag har väldigt lätt för det, utan tvärtom. En jämförelse kan vara om jag skulle få för mig att istället hålla utbildningar i kostrådgivning.  Utifrån sett skulle det kanske kunna se ut som det är ett ämne jag behärskar bättre. Med mina 170 cm och 60 kg har jag ett bra BMI och jag har i vuxen ålder pendlat mellan +/- 3 kg. Mätbara faktorer som skulle kunna visa att jag har koll på vad jag pratar om. På bröllop har jag samma klänning som för 15 år sedan. Jag ursäktade mig vid något tillfälle varpå en kompis sa att "de flesta kan ju inte ha samma klänning 15 år i rad - det är ju jättehäfigt att kunna det". Så hade jag aldrig sett på det, det handlade mer om att jag tycker så mycket om den och använder den så sällan. Nu ska jag fortsätta ha den tills den inte längre går på eller tills någon gifter om sig:-)  

Pingu och jag som bröllopsgäster i schweiziska alperna. Klänningen fungerade där också! :-) 

Vad kan jag då om kostrådgivning? Inte ett smack. Jag har inga hemligheter, smarta tips eller nyttiga vägval att bjuda på. Pizza är en favoriträtt. Godis äter jag så gott som varje helg och skulle här stå en öppen påse en vardag så kan jag omöjligt låta bli den. Jag har aldrig varit på ett gym, utan min fysiska träning består av långpromenader och sådant som ingår i vårt gårds- och renoveringsarbete.

Den mental träningen däremot utmanar mig så gott som dagligen. Till skillnad från mitt BMI så är min självbild något jag har jobbat upp från botten och även min koncentrationsförmåga har varit en stor utmaning. 

Ibland när skickliga tävlingsmänniskor intervjuas säger de att de aldrig arbetat med mental träning, eller att mental träning inte är något för dem. Samtidigt beskriver de tankestrategier som stämmer väl överens med idrottspsykologiska teorier för framgångsrika prestationer. Detta faktum har jag grunnat mycket på – ochjag tror att de definitivt utövar mental träning regelbundet, men det är så naturligt för dem att de inte tänker på det. 

Tillbaka till kost och fysisk träning så vet jag ingenting om hur det känns att kämpa med dessa bitar och det hade därav varit svårt för mig att bli en resurs för andra i ämnet. Jag ser inte min vikt som en effekt av prestation, utan jag tror att jag har haft tur med mina fysiska förutsättningar.  För andra kan lotten falla på det mentala planet. Tack och lov är båda aspekterna i de flesta fall påverkningsbara. 

I backspegeln blir det tydligt för mig varför bok nummer två  kom att handla mer om djup och verklig kamp, framför toppform och optimering.  Resan bland bredden intresserar mig så mycket mer än de få som finns i toppen. Visst kan man imponeras av de som ständigt levererar och gör allt rätt, men för egen del kan jag inte hämta så mycket hjälp och inspiration därifrån. När jag så här runt nyår får mina traditionsenliga ifrågasättanden av vad jag gör och hur jag ska satsa framåt, så har jag därför landat i att jag vill jobba mer med mental träning – inte mindre. 

Uneståhls upplägg skiljer sig mycket från mina tidigare högskolestudier i och med att det integreras praktiskt och direkt in ens egen vardag.  Jag tror att det konceptet fyller en funktion även i hunderiet. De nya månadskurserna är skapade utifrån förhoppningen att ge stöd och kraft precis där de behövs som mest - oavsett om det handlar om negativ påverkan av en träningskompis, vacklande självförtroende inför en tävling eller frustration över att man inte lyckades följa sin plan. Till min glädje är det många som har anmält sig och jag ser fram emot ett nytt år med fortsatt arbete där jag får chans att hjälpa bredden på djupet.

Fram till och med onsdag kan du anmäla dig till någon av månadskurserna för introduktionspriset 650:-. För mer info, klicka här

Läs hela inlägget »

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

I inledningen av mitt och Pingus andra SM (2018) gjorde jag en tabbe som försatte mig i en stark känsla av självklander. Förnuftsmässigt insåg jag att detta inte var bra inför återstående delar av tävlingen, men insikten räckte inte för att rå på känslan. Min inre dialog varallt annat än peppande. Samtidigt ville jag återta rätt fokus. Inte för poängen, utan för upplevelsen. Den här helgen hade jag sett fram emot och tränat hårt för.    
Fredrik sa många saker som jag behövde höra just då. Bland annat ställde han frågan ”Varför gör du det här, egentligen?” Frågan som jag själv brukar använda för att inleda varje Starka tillsammans-föreläsning ställde mig plötsligt svarslös. Det blev helt blankt, vilket var väldigt obehagligt. Visst var jag medveten om hur mycket jag älskar att träna med Pingu, men den kärleken är ju inte beroende av en SM-start. ”Jag har ju skrivit en bok om det här. Jag kan ju detta” – tänkte jag och började förstrött bläddra i ett av de ex vi hade med för försäljning. (Också det kändes jobbigt i stunden. Stark var det sista jag kände mig som.) När jag läste var det som om orden kom till mig för första gången och de blev till stor hjälp.

Jag kände en underlig blick från Fredrik som såg mig sitta djupt försjunken i min egen bok och jag spände ögonen i honom när jag sa ”Det här berättar du inte för någon”. Så fortsatte jag att läsa. Det bisarra i min hjärna just då var inte att jag satt och läste min egen text, utan att det påstods att det var jag som hade skrivit den.

Tack vare Fredrik och boken kunde jag ladda om och njuta av våra prestationer i resten av ringarna. Med denna händelse fick jag ett levande bevis på graden av färskvara i mental träning. När det gäller fysisk träning tycker vi det är självklart att konditionen inte blir konserverad bara för att man en gång haft den, eller skrivit en bok om ämnet. Mental träning fungerar likadant. Detta visste jag ju egentligen också, men den starka upplevelsen motiverade mig att gå ännu djupare i min egen mentala träning. Jag började med en distanskurs för duktiga Eva-Marie Wergård och därefter påbörjade jag Uneståhls utbildning till licensierad mental tränare.

 Jag ska inte sticka under stol med att SM-upplevelsen fick mig att ifrågasätta den här delen av min yrkesroll – kan man verkligen föreläsa och coacha andra i ämnet om man inte är starkare än så här? Genom Uneståhls tänk har jag landat i att mitt genuina intresse för ämnet är beroende av att det utmanar mig, Inte att det är enkelt och att jag har väldigt lätt för det, utan tvärtom. En jämförelse kan vara om jag skulle få för mig att istället hålla utbildningar i kostrådgivning.  Utifrån sett skulle det kanske kunna se ut som det är ett ämne jag behärskar bättre. Med mina 170 cm och 60 kg har jag ett bra BMI och jag har i vuxen ålder pendlat mellan +/- 3 kg. Mätbara faktorer som skulle kunna visa att jag har koll på vad jag pratar om. På bröllop har jag samma klänning som för 15 år sedan. Jag ursäktade mig vid något tillfälle varpå en kompis sa att "de flesta kan ju inte ha samma klänning 15 år i rad - det är ju jättehäfigt att kunna det". Så hade jag aldrig sett på det, det handlade mer om att jag tycker så mycket om den och använder den så sällan. Nu ska jag fortsätta ha den tills den inte längre går på eller tills någon gifter om sig:-)  

Pingu och jag som bröllopsgäster i schweiziska alperna. Klänningen fungerade där också! :-) 

Vad kan jag då om kostrådgivning? Inte ett smack. Jag har inga hemligheter, smarta tips eller nyttiga vägval att bjuda på. Pizza är en favoriträtt. Godis äter jag så gott som varje helg och skulle här stå en öppen påse en vardag så kan jag omöjligt låta bli den. Jag har aldrig varit på ett gym, utan min fysiska träning består av långpromenader och sådant som ingår i vårt gårds- och renoveringsarbete.

Den mental träningen däremot utmanar mig så gott som dagligen. Till skillnad från mitt BMI så är min självbild något jag har jobbat upp från botten och även min koncentrationsförmåga har varit en stor utmaning. 

Ibland när skickliga tävlingsmänniskor intervjuas säger de att de aldrig arbetat med mental träning, eller att mental träning inte är något för dem. Samtidigt beskriver de tankestrategier som stämmer väl överens med idrottspsykologiska teorier för framgångsrika prestationer. Detta faktum har jag grunnat mycket på – ochjag tror att de definitivt utövar mental träning regelbundet, men det är så naturligt för dem att de inte tänker på det. 

Tillbaka till kost och fysisk träning så vet jag ingenting om hur det känns att kämpa med dessa bitar och det hade därav varit svårt för mig att bli en resurs för andra i ämnet. Jag ser inte min vikt som en effekt av prestation, utan jag tror att jag har haft tur med mina fysiska förutsättningar.  För andra kan lotten falla på det mentala planet. Tack och lov är båda aspekterna i de flesta fall påverkningsbara. 

I backspegeln blir det tydligt för mig varför bok nummer två  kom att handla mer om djup och verklig kamp, framför toppform och optimering.  Resan bland bredden intresserar mig så mycket mer än de få som finns i toppen. Visst kan man imponeras av de som ständigt levererar och gör allt rätt, men för egen del kan jag inte hämta så mycket hjälp och inspiration därifrån. När jag så här runt nyår får mina traditionsenliga ifrågasättanden av vad jag gör och hur jag ska satsa framåt, så har jag därför landat i att jag vill jobba mer med mental träning – inte mindre. 

Uneståhls upplägg skiljer sig mycket från mina tidigare högskolestudier i och med att det integreras praktiskt och direkt in ens egen vardag.  Jag tror att det konceptet fyller en funktion även i hunderiet. De nya månadskurserna är skapade utifrån förhoppningen att ge stöd och kraft precis där de behövs som mest - oavsett om det handlar om negativ påverkan av en träningskompis, vacklande självförtroende inför en tävling eller frustration över att man inte lyckades följa sin plan. Till min glädje är det många som har anmält sig och jag ser fram emot ett nytt år med fortsatt arbete där jag får chans att hjälpa bredden på djupet.

Fram till och med onsdag kan du anmäla dig till någon av månadskurserna för introduktionspriset 650:-. För mer info, klicka här

Läs hela inlägget »

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

I inledningen av mitt och Pingus andra SM (2018) gjorde jag en tabbe som försatte mig i en stark känsla av självklander. Förnuftsmässigt insåg jag att detta inte var bra inför återstående delar av tävlingen, men insikten räckte inte för att rå på känslan. Min inre dialog varallt annat än peppande. Samtidigt ville jag återta rätt fokus. Inte för poängen, utan för upplevelsen. Den här helgen hade jag sett fram emot och tränat hårt för.    
Fredrik sa många saker som jag behövde höra just då. Bland annat ställde han frågan ”Varför gör du det här, egentligen?” Frågan som jag själv brukar använda för att inleda varje Starka tillsammans-föreläsning ställde mig plötsligt svarslös. Det blev helt blankt, vilket var väldigt obehagligt. Visst var jag medveten om hur mycket jag älskar att träna med Pingu, men den kärleken är ju inte beroende av en SM-start. ”Jag har ju skrivit en bok om det här. Jag kan ju detta” – tänkte jag och började förstrött bläddra i ett av de ex vi hade med för försäljning. (Också det kändes jobbigt i stunden. Stark var det sista jag kände mig som.) När jag läste var det som om orden kom till mig för första gången och de blev till stor hjälp.

Jag kände en underlig blick från Fredrik som såg mig sitta djupt försjunken i min egen bok och jag spände ögonen i honom när jag sa ”Det här berättar du inte för någon”. Så fortsatte jag att läsa. Det bisarra i min hjärna just då var inte att jag satt och läste min egen text, utan att det påstods att det var jag som hade skrivit den.

Tack vare Fredrik och boken kunde jag ladda om och njuta av våra prestationer i resten av ringarna. Med denna händelse fick jag ett levande bevis på graden av färskvara i mental träning. När det gäller fysisk träning tycker vi det är självklart att konditionen inte blir konserverad bara för att man en gång haft den, eller skrivit en bok om ämnet. Mental träning fungerar likadant. Detta visste jag ju egentligen också, men den starka upplevelsen motiverade mig att gå ännu djupare i min egen mentala träning. Jag började med en distanskurs för duktiga Eva-Marie Wergård och därefter påbörjade jag Uneståhls utbildning till licensierad mental tränare.

 Jag ska inte sticka under stol med att SM-upplevelsen fick mig att ifrågasätta den här delen av min yrkesroll – kan man verkligen föreläsa och coacha andra i ämnet om man inte är starkare än så här? Genom Uneståhls tänk har jag landat i att mitt genuina intresse för ämnet är beroende av att det utmanar mig, Inte att det är enkelt och att jag har väldigt lätt för det, utan tvärtom. En jämförelse kan vara om jag skulle få för mig att istället hålla utbildningar i kostrådgivning.  Utifrån sett skulle det kanske kunna se ut som det är ett ämne jag behärskar bättre. Med mina 170 cm och 60 kg har jag ett bra BMI och jag har i vuxen ålder pendlat mellan +/- 3 kg. Mätbara faktorer som skulle kunna visa att jag har koll på vad jag pratar om. På bröllop har jag samma klänning som för 15 år sedan. Jag ursäktade mig vid något tillfälle varpå en kompis sa att "de flesta kan ju inte ha samma klänning 15 år i rad - det är ju jättehäfigt att kunna det". Så hade jag aldrig sett på det, det handlade mer om att jag tycker så mycket om den och använder den så sällan. Nu ska jag fortsätta ha den tills den inte längre går på eller tills någon gifter om sig:-)  

Pingu och jag som bröllopsgäster i schweiziska alperna. Klänningen fungerade där också! :-) 

Vad kan jag då om kostrådgivning? Inte ett smack. Jag har inga hemligheter, smarta tips eller nyttiga vägval att bjuda på. Pizza är en favoriträtt. Godis äter jag så gott som varje helg och skulle här stå en öppen påse en vardag så kan jag omöjligt låta bli den. Jag har aldrig varit på ett gym, utan min fysiska träning består av långpromenader och sådant som ingår i vårt gårds- och renoveringsarbete.

Den mental träningen däremot utmanar mig så gott som dagligen. Till skillnad från mitt BMI så är min självbild något jag har jobbat upp från botten och även min koncentrationsförmåga har varit en stor utmaning. 

Ibland när skickliga tävlingsmänniskor intervjuas säger de att de aldrig arbetat med mental träning, eller att mental träning inte är något för dem. Samtidigt beskriver de tankestrategier som stämmer väl överens med idrottspsykologiska teorier för framgångsrika prestationer. Detta faktum har jag grunnat mycket på – ochjag tror att de definitivt utövar mental träning regelbundet, men det är så naturligt för dem att de inte tänker på det. 

Tillbaka till kost och fysisk träning så vet jag ingenting om hur det känns att kämpa med dessa bitar och det hade därav varit svårt för mig att bli en resurs för andra i ämnet. Jag ser inte min vikt som en effekt av prestation, utan jag tror att jag har haft tur med mina fysiska förutsättningar.  För andra kan lotten falla på det mentala planet. Tack och lov är båda aspekterna i de flesta fall påverkningsbara. 

I backspegeln blir det tydligt för mig varför bok nummer två  kom att handla mer om djup och verklig kamp, framför toppform och optimering.  Resan bland bredden intresserar mig så mycket mer än de få som finns i toppen. Visst kan man imponeras av de som ständigt levererar och gör allt rätt, men för egen del kan jag inte hämta så mycket hjälp och inspiration därifrån. När jag så här runt nyår får mina traditionsenliga ifrågasättanden av vad jag gör och hur jag ska satsa framåt, så har jag därför landat i att jag vill jobba mer med mental träning – inte mindre. 

Uneståhls upplägg skiljer sig mycket från mina tidigare högskolestudier i och med att det integreras praktiskt och direkt in ens egen vardag.  Jag tror att det konceptet fyller en funktion även i hunderiet. De nya månadskurserna är skapade utifrån förhoppningen att ge stöd och kraft precis där de behövs som mest - oavsett om det handlar om negativ påverkan av en träningskompis, vacklande självförtroende inför en tävling eller frustration över att man inte lyckades följa sin plan. Till min glädje är det många som har anmält sig och jag ser fram emot ett nytt år med fortsatt arbete där jag får chans att hjälpa bredden på djupet.

Fram till och med onsdag kan du anmäla dig till någon av månadskurserna för introduktionspriset 650:-. För mer info, klicka här

Läs hela inlägget »

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år - så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde. 

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.


På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 - klicka här
 

Läs hela inlägget »
Det är länge sedan min motivation för att träna hund var så hög som den är nu. Om det har att göra med mitt träningsrum, utbildningen jag går inom mental träning, min nyfunna heelwork-to-music-inspiration eller vårt turbulenta första år med Gnutten och ovissheten kring hennes framtid som påminner om att tillvarata tiden – det vet jag inte. Förmodligen är det alltihop som samverkar.

Det där med motivation har alltid intresserat mig – både när det gäller egen och andras, hos människor och hos djur. Den inre motivationen (där själva görandet/resan är det primära) känns så mycket mer kraftfull än den yttre (där vi drivs av uppnåendet för att få en viss belöning i form av en merit, eller ett slutmål). Vi kan också drivas av att vi vill undvika något. Ett intressant bloggavsnitt om hotivation kontra motivation har min träningskompis Anna skrivit och det finns att läsa här  

I den inre motivationen kan vi hitta en skön självsäkerhet i det vi gör. Vi blir störningståliga så att vi inte lika lätt snubblar på tvivel eller rädsla för vad som kan bli fel, utan där vi mer passionerat låter oss go with the flow. Vad andra ska tycka spelar inte så stor roll när vi inifrån hjärtat gör vår grej och mår bra under tiden. (Samma känsla som jag vill uppnå hos hundarna i mitt koncept YES-lydnad!)

Tidigare har jag behövt  deadlines, t.ex. en tävling, för att få upp sådan träningsånga att träningstiden prioriteras så högt att den övergår hundarnas aktiveringsbehov.  I boken Starka tillsammans har jag ett kapitel som handlar om just detta; ”Behöver du tävlingar för att träna?” Jag har försökt nyttja det faktum att jag fungerat så, men har samtidigt haft en outtalad önskan om att hitta motivationen ännu djupare, så att jag oftare längtar till nästa pass.

Tävlingar ger mig fortfarande ett speciellt driv genom prioriterad träningstid, men de senaste veckorna har jag fått bevis på att jag inte längre behöver dem.  Just nu har jag nämligen ingen tävling alls i sikte - tvärtom avslutade jag och Pingu höstens tävlingssäsong med att sannolikt kvala in till SM 2020. Detta stärker min tidigare övertygelse om att nöjdheten inte gör mig sämre. Tvärtom!  Alla blir inte bättre av inställningen ”300 poäng, men det finns fortfarande mycket att fila på”. Vi är några som fungerar annorlunda.  Denna diskussion landar ofta på ett filosofiskt plan – men nu kan jag också stödja resonemanget på faktiska resultat. Jag tycker det är väldigt intressant!

Sedan förra SM:et har vi totalt gjort sex tävlingar och när jag går tillbaka till mina egna referat av dessa kan jag se att jag varit nöjd med dem alla, ur olika perspektiv:  
  •  GMBK 6/9, 242 poäng, med nollad vittring. Såg den som en plusdag i livet, trots att jag blev lite förvirrad av resultatet.  Bloggade om den tävlingen här.
  •   Boxerklubben, 14/9, 297 poäng. Nöjd med momentsäkerhet och flytig känsla.
  •      Partille, 19/10, 261 poäng – Fick så stora kickar av svårigheter som vi löste på banan, så att jag trodde att vi hade 40 poäng till. (Såklart blev ”lösningarna” lite kostsamma. Man får ju inte pluspoäng för räddningar och medföljande kickar!) 
  • Varberg 30/11, 280,5 poäng. – referatet i bilden nedan
  • Svalöv, 1/12, 259 poäng med nollad vittring. En riktigt het Pingu och här var jag mindre nöjd med vårt startläge, men mer nöjd med hur vi i det svåra läget klarade nästan allt.
  •  Halmstad 8/12, 301,5 poäng. Supernöjd! :-) 
  • (14/12 skulle vi tävlat på SBK Gbg. Jag valde att avstå då jag hade väldigt ont i ryggen. Hade jag haft en jättehög yttre motivation i form av att vi "behövde poängen" så kanske jag hade prioriterat annorlunda.)


Jag har inte svårt att se hur någon annan hade sågat prestationerna vid fotknölarna. Att hitta missnöje är lika lätt som att hitta nöje, men man väljer själv.  Som tur var lät jag mig inte bromsas av tvivlet efter min första start, för det hade inneburit att jag missat några av vårt livs bästa tävlingsupplevelser.

Efter 25 års lydnadstävlande  (galet!) vet jag att jag bara missgynnas av känslan av det jag gör inte är ”good enough”. Den minskar min träningstid och passionen äts upp av allvarliga analyser. Förra året vid den här tiden startade jag min mentala tränar-utbildning hos Uneståhl Education (pågår 2-4 år beroende på studietakt ). Jag trodde nog att jag skulle få hjälp att hitta en "tuffare" tävlingsinstinkt  som gjorde mig mer resultatorienterad och kräsen. Istället har jag förvånats av att bli stärkt i inställningen att prioritera resan framför målet. Jag  trodde att Uneståhl som arbetat så mycket med idrottspsykologi skulle ha en annan approach. Men han har också målet att med sina utbildningar påverka människor att må och fungera bättre – och däri blir görandet mycket viktigare än uppnåendet.

Med inspiration av hur väl jag själv mått av denna utbildning som så direkt integreras i ens egen vardag, startar jag ett upplägg med månadskurser på distans. I utbudet finns en valbarhet så att både den som tillfälligt  - och den som mer långsiktigt - vill ha kontinuerlig input i träning och tankar kan delta. Intresset verkar glädjande nog stort och jag tycker det är särskilt roligt att även upplägget ”Andra chansen” tycks efterfrågat. Att hjälpa någon att hitta tillbaka till sin glöd och sitt mod att våga satsa igen känns väldigt meningsfullt.  Mer information om de olika kursalternativen finns här

Jag låter även utbildningen styra temat för sommarens läger, vilket 2020 blir ”Inre motivation”. Aktuella lägerdatum finns att hitta här och anmälan öppnar vecka 2, efter julledigheten.

Till dess önskar jag er alla en God Jul och en fin start på det nya året. Tack till  er som jag fått förtroendet att coacha 2019. Ni har också del i motivationen för min egen träning!

Kloka Pingu julvilar medan resten av flocken letar julgran :-) 

(Eftersom jag själv älskar att läsa böcker under julledigheten har vi bokshopen öppen som vanligt. Både Starka tillsammans, samt nyutgivna boken Starka möten som på ett sätt handlar väldigt mycket om inre motivation,  finns att beställa här

Läs hela inlägget »

Den här bilden är tagen under ett av mina absolut mest minnesvärda tillfällen i instruktörsrollen. En rätt så svår känsla i fria följet byttes i en handvändning ut mot en fantastisk showig dans till tonerna av musikalen Hair - och jag tror att alla vi som var med hade tårar i ögonen. 

Foto: Marie Kapteijn

Att få se denna dolda talang få komma fram var i det närmaste magiskt. Det var samtidigt också så intressant att se hur mycket som kunde hända bara genom att ändra definitionen av fritt följ - och så  lite musik på det. De duktiga och skickliga träningskompisarna var direkt med på noterna (ursäkta göteborgshumorn) och  vi var alla eniga om hur mycket bättre saker och ting blir till musik. Tack Cina för bilden och för vänligt tillstånd att låna den - och tack framför allt för upplevelsen. Den glädje ni utstrålade tillsammans på banan är något av det bästa och mest äkta jag har sett!

Jag brukar propagera för att nyttja musik för att påverka känslan i träningen -men det är så lätt att det stannar vid just en rekommendation och ett artigt svar i stil med "Ja, men det ska jag prova!".

På senare tid har jag blivit bättre på att praktisera idéerna och personerna på bilden har en hel del med detta att göra;-)  (Där skymtas även Susanns supergoda banankaka - perfekt fika till oss apor inför ett träningspass i Lotushallen!)

Marita och Susann, samt deras kompis Madeleine som inte var med detta tillfälle, har sedan en tid bokat in mig för coaching i tävlingslydnad på regelbunden basis - något som i sig är lite surrealistiskt. Susann Wastensson är ju ända sedan min tonårstid en av mina stora förebilder inom hundträning (!) Inte sällan har det smugit sig in heelwork to music i deras bokade lydnadspass och jag har blivit alltmer inspirerad. Till slut insåg jag att nu när jag får chans att träffa dessa fantastiska och duktiga heelwork-tränare flera gånger om året samtidigt som jag har en hund som Pingu som bara älskar närarbete - då skulle det verkligen vara slöseri med resurser att inte ta chansen att prova.

Sedan en tid kör vi därför istället på byte av tjänster och det skulle även kunna gå under kategorin kompetensutveckling eller friskvård - för det ger så mycket på flera plan!

 Senast fick jag ta del av Susanns & Stings SM-program. Gåshud!
 
Även för Pingu innebär heelwork-träningen friskvård - nu när vi håller igen på annan träning för att spara på tår och leder, så kan vi ta igen den kvalitetstiden här, utan fysiska risker, vilket är värt mycket. All aktiv tid vi får ihop är guld!

Jag har också blivit väldigt inspirerad av deras energiska och showiga fria följ. För ett litet tag sedan bad jag därför Susann visa sina grundträningsövningar för fritt följ på Gnutten - och det gick bokstavligt talat som en dans!:-) Fram till dess hade jag låtit detta moment vara litegrand eftersom närarbete och följsamhet inte alls är något som attraherar henne.  Istället har jag satsat på att sälja in tävlingslydnaden genom de uppgifter som har ett större egenvärde. Det är komiskt hur olik hon är Pingu på den fronten. Framförgående, uppletande och uthopp är de absoluta favoriterna. Men nu är vi tack vara Susanns utmärkta råd  igång även med detta och jag har faktiskt som träningsplan att alltid träna följsamheten till musik (- och inte vilken musik som helst; Gnutten älskar Dr Bombay. Ibland har man tur, för jag är också väldigt road av honom;-)

Av någon anledning tajmas den förlorade positionen med musiken. Tänker att det bara är att klippa bort de delarna ur låten lite längre fram?! ;-))  Skämt åsido; med musikens hjälp blir det så lätt att "dansa bort" tappad position och ändå bibehålla uthålligheten. Helt i min smak!

För den som är intresserad av hur det kan se ut och låta -klicka här och slå på ljudet lite lagom. Vår lilla Gnutt är förresten nu  ett helt år gammal! 

Läs hela inlägget »

”Det får inte bli fel!"

Dessa fem små ord är ganska vanliga bland lydnadsförare och jag tror de ställer till en hel del.  Att göra svåra saker – som till exempel att få till fina moment i tävlingslydnad – utan att det får bli fel; det är en rätt jobbig känsla att träna i. När det sedan ändå blir fel – som det ofta blir när man övar sig på att klara svåra saker – så kan en känsla av misslyckande lätt infinna sig.

Jag tror att rädslan för felen är vanligast bland personer som vill träna sin hund på ett så trevligt sätt som möjligt. Bland övriga så kan det snarare anses eftersträvansvärt att få fram vissa fel, för att kunna bestraffa hunden då de uppstår(…)  Men tillbaka till hundtränare med ambitionen att bemöta hunden som en medspelare; att undvika felen innebär i regel att undvika svårigheter och i det paketet ingår ofta tävlingslika utföranden. Man undviker till exempel att länka flera moment innan man är helt säker på att allt sitter (alltså typ aldrig ;-) ), alternativt är man där och parerar upp läget med en belöning så snart man känner att den precisa målbilden är på väg att naggas i kanterna. Så blev inte upplägget tävlingslikt ändå – och när man väl befinner sig i tävlingssituationen, så tävlar man plötsligt i något som man aldrig brukar utöva.  

Det är nog få personer förutom lydnadsförare som försätter sig i det läget. En schlagerartist skulle knappast gå med på att framföra sin låt i en tonart högre än vanligt, en fotbollsspelare skulle nog inte gå med på att spela match i någon annans skor och en agilityförare skulle förmodligen inte komma på tanken att aldrig träna hinderkombinationer och hela banor. Ovanpå alla extra svårigheter som en tävlingssituation kan medföra – både på det mentala och det praktiska planet – så sätter man sig i en rätt taskig sits, där det är stor risk att något går fel. Och det var ju just det som inte skulle hända!  

Men varför är det så viktigt att det inte blir fel? Den är sällan sådär enkel att svara på. Ett vanligt svar jag fått är att  man är rädd för att hunden ska bli låg - en känsla som i sin tur är rätt så beroende av hur man själv upplever felen. Och då studsar vi tillbaka till frågan – varför är det så farligt om det blir fel emellanåt?

Det finns på sina håll någon outtalad målsättning i lydnadsvärlden att man ska tävla så få gånger som möjligt. Som om tävlingarna i sig är något som helst ska undvikas. Och ska man tävla sällan – jag då gäller det ju att sätta det mesta och om man måste sätta det mesta så är det lätt hänt att varje tävlingsstart präglas av ett tråkigt allvar.

Det finns många exempel på förare som lyckas med detta, men jag tror verkligen inte att det passar den stora massan. Jag har sällan - om ens någonsin - sett exempel från den här kategorin där träningen är glad och lättsam för både förare och hund. Tvärtom brukar den oftast präglas oro och rädsla som är helt oproportionerlig till det vi sysslar med.

Varför ska man tävla så få gånger som möjligt då? Ja, det handlar väl ofta om att inte ”släppa igenom fel som man inte skulle släppa igenom på träning” alternativt att det känns för svårt att jobba så länge utan synliga belöningar. Och då är vi där igen; det får inte bli fel!
 
Jag tror knappast det finns någon fotbollstränare som vid träning eller match säger till spelarna att ”ni får bara skjuta mot mål om ni är 100% säkra på att ni sätter skottet”. Självklart eftersträvar vi många rätt i träning – oavsett vad vi håller på med – för att ställa in kropp och sinne på rätt saker.  Men för att hitta vårt bästa på såväl träning som tävling så måste vi ju få försöka, experimentera, inse misstag och prova på nytt. Jag tänker att felen hör till och är en del i framgången.

Ser man till de målsättningar som brukar uttalas bland de hundtränare jag träffar så skulle merparten uppnås om man fick till det ibland. Och tränar man på ett sätt så att tävling känns lättsamt – ja, då får man ännu fler chanser och varje start blir mindre allvarlig. I den känslan blir målet inte är att uppleva så få tävlingar som möjligt – tvärtom, det blir äventyr och plusdagar i mitt och hundens liv. Felen hör liksom till och väljer vi att tänka i termer av misstag istället för misslyckanden så är de helt ofarliga.

Hur skulle din träning och ditt tävlande påverkas av om det faktiskt fick bli fel och om du innerst inne landade i känslan av att det räcker att få till det ibland?

Om du har boken Starka tillsammans så finns fler tankar kring ämnet i kapitlet ”Hur ser du på felen?”, ”Fungerar det inte på tävling?” samt ”Är träning bättre än tävling?”
För mer info om boken och/eller beställning, klicka på bilden nedan!

Läs hela inlägget »

I samband med presentationer under kurser  är det inte  ovanligt att någon presenterar sig med orden ”min hund är väldigt speciell…” Jag har kommit på mig själv att presentera mina egna hundar likadant, bland annat hos veterinären. Gissningsvis har även den yrkeskåren hört de där orden ett antal gånger...:-) 

Och ju mer jag tänker på det; ju mer gillar jag tanken på att vi presenterar våra hundar just så – för då  ser vi ju till just den individens behov och personlighetsdrag. 
Vår egen specielle Ruffe – med sina fasta rutiner, sitt stora känslopaket och sitt hundspanns-skall som han brister ut i när han blir riktigt glad, han fyller 11 år idag. Det kan man inte ana – för han är ju också väldigt speciell i sin ungdomliga kropp, sina vita tänder och sitt extremt valpiga kroppsspråk. Våra två tidigare kelpiesar – också de rätt speciella :-) – fick båda bli tonåringar och det bidrar nog till att vi emellanåt glömmer att Ruffe faktiskt är en gubbe nu. 

Själv försökte han häromdagen krypa in i valpburen  i träningsrummet. Hur han lyckades vända därinne begriper ingen, men själv verkade han mest irriterad över att buren krympt :-) 

Vår speciella Pingu fick jag i helgen äran att än en gång sällskapa ute på tävlingsbanan i en riktigt go känsla. Jag vet inte hur många sådana kickar jag fått med henne genom åren – för hon är ju väldigt speciell - men det är lika häftigt varje gång och vi har allt som oftast väldigt roligt ihop på våra tävlingsäventyr. Alla höga poäng vi fick i hjärtat fanns dock inte med på protokollet  - och jag blev pinsamt nog lite förvånad vid prisutdelningen. Men vid lite eftertanke så hade de hala löven ställt till det lite här och där och då glider poängen iväg lika snabbt som tassarna... Jag fick skifta fokus till att vara glad för att det ändå räckte till ett förstapris. 

Inte helt lätt att se rutan (längst ner till höger). Desto lättare att bli imponerad av sin hund!

Pandan - vår trogna följeslagare i gruppmomenten - blev kvar hemma . I bilen fanns istället Gnuttens kanin som fick rycka in som vikarie. 

Och så lilla Gnutten – hon är ju också en väldigt speciell hund, på många sätt.  CT-röntgen är nu genomförd och den visade dessvärre att hon även har en portosystemisk shunt (vad detta kan innebära kan man  läsa om här). Angående knutorna på halsen väntar vi på expertens utlåtande av bilderna, så vi vet inget mer än att tidigare diagnos bekräftats. Vi kommer förstås också göra fler undersökningar på hennes leverfunktion.

Några av de vi hunnit berätta för har försiktigt frågat hur vi tänker angående framtiden. Vi tar en dag i taget och väljer att tro att Gnuttens starka livsglädje och envishet räcker till för att hon ändå ska kunna få ett gott liv. Hon har ett stort aktiveringsbehov och gillar att träna, så det fortsätter vi med så länge hon vill.  Om hon inte kan eller får tävla känns väldigt sekundärt. När det gäller fåreriet hade vi behövt en vallhund till men just nu handlar det inte så mycket om vad hon kan göra för oss utan tvärtom vad vi kan göra för henne.

Vi önskar självklart att Gnutten hade sluppit alla sina problem, men vi önskar inte att vi hade varit utan henne. Någon måste ju ändå hjälpa henne – och då kan det lika gärna vara vi!  Oron får vi lära oss leva med och vid sidan av den får vi så väldigt mycket annat, som förgyller tillvaron. En hund som är mer kärleksfull och fördomsfri mot människor är svår att hitta.  Så ja – hon är alltså väldigt speciell, hon också.

Jag kan inte låta bli att reflektera över sammanträffandet att valptiden med Gnutten – även innan vi kände till hennes hälsostatus- handlat så mycket om ”nuet” och så lite om sedan. Det är ju en linje jag generellt vill närma mig alltmer i min hundträning och under rådande omständigheter är jag extra tacksam över att vi fått den första tiden med Gnutten i den andan.

På tal om speciella hundar som kan påverkas oss att leva i nuet  - i veckan publicerades ett reportage i lokaltidningen om nya boken.

Sedan förra bloggavsnittet har vi också haft en releasefest med ett stort antal besökare. Det har sammanfattningsvis varit en turbulent månad känslomässigt - och alla tårar till trots så är det ju hundarnas påverkan på vårt känsloliv som är hela grejen. 

Läs hela inlägget »

I föregående blogg berättade jag att Gnutten har tre knutor - eller förkalkningar - på halsen och att röntgen av dessa har gett diagnosen calcinosis circumscripta.. Jag får många frågor om vad detta innebär och ska försöka beskriva det vi vet och uppfattat men med reservation för missförstånd och att jag använder termerna helt fel.

Som jag förstått det är sjukdomen väldigt ovanlig på hundar och i Gnuttens fall är det en en form av missbildning. Det finns risk att knutorna ger smärtor i nacken, men det är inget vi hittills kunnat se att Gnutten lider av (å andra sidan har vi tränat väldigt lite fotgående och det är jag just nu väldigt tacksam över!)

 En annan stor risk är att knutorna är - eller kommer - ivägen för blodkärl och därav måste opereras bort. En sådan operation anses mycket riskfylld då knutorna sitter i ett område som man helst inte vill gå in i och följaktligen skulle detta innebära en stor operation. Den veterinär som rekommenderas för den här typen av fall finns tursamt nog i Hässleholm  - det är bara 1,5 timme från oss. Gnutten är nu remitterad dit genom Vettris-Halmstad, som  hjälper oss på bästa tänkbara sätt.

Bilden ovan visar Gnuttens knutor på halskkotpelaren.Jag har förstått det som att knutorna kan växa. De besked vi kan få är antingen att vi bör operera, eller att vi inte behöver operera som det ser ut nu, Vi hoppas förstås på det senare, samtidigt som det sannolikt skulle innebära mycket framtida oro. Något riktigt bra besked är alltså inget att hoppas på. I all tur vi haft med friska hundar är det inte konstigt att oturen nu drabbar oss, men det känns likväl lite tungt.:-(

Troligen blir det CT-röntgen inom kort och fram till dess har  jag bestämt mig för att tillvarata tiden med Gnutten lite extra - något jag i måndags misslyckades med kapitalt.  

Eftersom jag jobbat helgen hade jag hållit dagen obokad och passade på att lägga spår i den härliga höstsolen. Jag tog bilen en liten bit bort till vår egen lilla skog och la det längsta och klurigaste spår Gnutten fått hittills, vilket hon löste galant. Tillbaka vid bilen öppnar jag grindarna för att släppa ut de andra hundarna. Plötsligt hör jag Gnutten skrika bakom mig och hon har då gått in i ett elstängsel. Hon springer iväg en bra bit - stannar till när jag ropar - tvekar, men bestämmer sig plötsligt för att fly igen. Hon fortsätter längs stängslet där det gränsar mot skogen, försvinner utom synhåll och får av det hjärtskärande skriket att döma en ännu större stöt.

Ser henne inte någonstans, men är initialt  lugn och tänker att hon strax kommer tillbaka. Även om hennes vardagsinkallning inte varit gratis , så har hon aldrig varit försvunnen och hon går dagligen lös på skogspromenaderna.  Vill heller inte riskera att skrämma henne ännu mer och börjar därför lugnt röra mig åt det håll hon försvann, tillsammans med de andra hundarna. I takt med att minuterna går så tilltar också min panik. Skogen hon försvann i har kuperad terräng med berg och stenbrott och omgivande skogar är ännu värre med branta stup.

Det ska sedan gå en timme innan hon återfinns och då av Fredrik, som kört hem från jobbet och gett sig ut att leta med fyrhjulingen (tack gode gud för den. Jag ska aldrig mer ifrågasätta dess existensberättigande på vår gård!)  Under denna timme mår jag fruktansvärt dålig och har svårt att organisera mig själv. Senast en egen hund försvann var när jag var barn och min keeshond blev rädd för en luftballong och sprang ut i trafiken i Göteborg. Hon återfanns tre timmar senare och kom hem med polisens piketbuss. Platsen där hon hittades låg långt utanför vårt sökområde och den minnesbilden satt kvar - en rädd hund kan springa långt!

Men var det säkrast att ta bilen och köra runt berget och leta längs vägarna - eller större risk att hon skadat sig inne i skogen?  Jag ville vara på 20 ställen samtidigt!  När Fredik anlände till skogen åkte jag en snabb vända hem för att se om hon rört sig ditåt. Lämnade vår äldsta hund Rudolf i trädgården, så att där skulle finnas någon om hon kom dit. Därefter ringde jag grannen och bad honom hålla koll ut över vägen som går mellan platsen hon försvann och vårt hus. Sen tog jag bilen ut på grusvägarna, runt berget. Efter ett tag kom jag att tänka på Facebook-gruppen Missing animals som jag gick med i då jag hittade en påkörd katt. La ut en snabb annons, med senaste bilden som var tagen strax innan spårpåsläppet. Delade också annonsen på vår egen FB-sida med hopp om att någon vi känner kunde hjälpa oss.  Nu i efterhand känns det lite komiskt att jag skrev att hon inte har halsband - som om det skulle spela roll i sammanhanget (kunde liksom inte tänka klart och ögnade några  andra annonser för att se vad man skulle skriva. Där stod ofta om halsband - men de gällde ju katter som ska urskiljas från andra frigående katter...:-) .

Lättnaden när Fredrik  ringde och sa "Jag har henne" går inte att beskriva. Jag tycker själv att jag reagerade väldigt starkt under hela händelseförloppet - både i panik, tårar och skuldkänslor. Visserligen är jag en känslomänniska men kanske var det också en effekt av den oro vi  redan bär på. 

Hon återfanns nära hagen där hon försvann (jag hade i alla fall mitt i all klantighet haft sinnesnärvaro att slå av elen, ifall hon skulle söka sig tillbaka). Ymlen, men vad vi kunde se helt oskadd. Kanske sprang hon långt och vände, eller så låg hon och tryckte alldeles i närheten. Den hemligheten stannar hos Gnutten, men det viktigaste är att inget av alla de katastrofscenarion som gick runt i mitt huvud blev verklighet.När vi fick kramas igen blev det påtagligt hur starkt man kan känna för en hund,  även om man bara tillbringat sju månader tillsammans.

Resten av dagen höll hon sig extra nära moster Pingu och pandan :-)

Läs hela inlägget »

Ibland tipsar jag kursdeltagare om att anmäla sig till två eller tre tävlingar för varje planerad tävlingsstart. Detta för att det är så små saker som kan påverka såväl själva tävlingsupplevelsen som resultatet. Att endast ha en  start att utvärdera ger stor risk för felaktiga slutsatser.  Och för egen del har jag i detta avseende fått en bra påminnelse om att leva som man lär...:-) 

Ibörjan av månaden gjorde jag och Pingu vår första start sedan lydnads-SM. Tävlingen var uppdelad i två ringar med olika domare och omkastad momentordning. I ring 1 låg vittringsapporteringen först. Med vår fina vittring från SM (betyg 9,25) som senaste tävlingsvittring och hög rättprocent i efterföljande träningar, så kändes förutsättningarna goda. Dock glömde Pingu första halvan av momentnamnet och klapp en pinne innan hon hunnit bromsa, sedan bytte hon några gånger för att slutligen komma in med rätt. Det kändes som att åka tillbaka ett par år i tiden och inget roligt träningskvitto, såklart. Luften gick ur mig och när den gör det så brukar jag bryta, för då har jag svårt att vara en bra tävlingsförare för min hund. Men strax efter att jag övervägt tanken såg jag ner i Pingus förväntansfulla ögon och bryta var inte ett alternativ. Hon var definitivt på Liseberg (= mitt mål för hur hunden ska känna sig på tävlingbanan). Att inte låta henne åka alla attraktionerna kändes inget annat än elakt. Så - bara att kavla upp ärmarna och under tiden repeterade jag Heléne Lindströms kloka ord "får vi en nolla så ska efterföljande moment bli det bästa vi någonsin gjort". Och det blev det! Vi satte vår i mina ögon bästa tävlingsfjärr någonsin, vilket renderade i betyg 9. (Vi har fått 10 på fjärren tidigare men inte under lika noggrann bedömning )   

Mycket gick bra, men två missförstånd - ett i rutan och ett i cirkus - höll ner poängen tillsammans med vittrings-nollan och vi landade på 242. Upplevelsen blev totalt sett en pluskväll i livet, som så många tävlingar förr med härliga lilla Pingu. Utvärderingsmässigt var det svårt att dra slutsatser. Jag hade svårt att känna att sommarens alla träningstimmar direkt gjort oss bättre och det är en rätt trist känsla att fastna i.  ​

Som tur var hade träningskompisen peppat oss att åka på ytterligare en tävling efterföljande helg – alltså i lördags. Något jag inte alls hade tid med eftersom vi skulle ha stort släktkalas hemma hos oss. Första impulsen efter GMBK var dessutom att det vore klokt att träna mycket mer innan vi tävlar igen - men kanske vore det smart att ha en tävling till för att "veta" lite mer - särskilt om vittringen? Så vi åkte - och fick uppleva en av våra flytigaste rundor någonsin. Inga missförstånd - utan till och med tior på både rutan och cirkus, följt av en vittring med ett nosarbete som var lika fint som på SM.  Plötsligt vändes känslan till att sommarens träning gett massor och vi belönades med 297 poäng och klassvinst.​

Mellan dessa två tävlingar hann vi med ett träningspass med sällskap/kommendering och några korta på egen tass.  Vi hann alltså inte ändra sådär väldigt mycket, men ändå var det gigantisk poängskillnad (och på hälften av momenten samma domare båda tävlingarna). Så - ja, ibland är det klokt att ha två rundor att utvärdera. Särskilt om man har en hund som är som den mest finstämda fiol och där små saker kan göra stora skillnader. Inför höstens träning har vi nu ett resultat som håller ner oss på jorden och påminner om att träna flitigt och noggrant och ett resultat som ger oss självförtroende och tilltro. 

I fredags fick vi dock ett jobbigt besked som hållt ner glädjeyran. När Gnutten var på tandkontroll bad vi veterinären känna lite extra på halsen då vi tyckt att den kändes konstig - två "utväxter" men inte som vanliga tumörer/fettknutor utan benhårda. Då det kändes konstigt på båda sidor så trodde och hoppades att det var vi som var nojjga, men tyvärr inte. Röntgen visade knutor som är en form av förkalkningar (calcinosis circumscripta). Utöver de två vi själva känt fanns en tredje, lite mindre. Att operera i detta område är väldigt riskfyllt och nu väntar en CT-röntgen för att kunna ta vidare beslut om huruvida operation är nödvändig eller inte. ​

Gnutten är en hund som tidigt väckte en stark "ta hand om-instinkt" i mig och jag har själv blivit förvånad över hur mycket jag saknat henne dagar då vi varit ifrån varandra. Jag vet att det låter helknasigt men från dag ett har det känts som om I-or har kommit tillbaka till oss, i ny skepnad. (Om än otippat att han skulle komma som border collie och som kvinna - men oförutsägbarheten var också hans signum). De tårar jag tidigare fälllt över saknaden efter I-or har inte kommmit sedan Gnutten anlände. Hans närvaro har varit kusligt påtaglig - både i beteeenden, vanor och någort lurt i blicken:) 

Nu hoppas vi att det inte bara är ett tillfälligt besök utan att  Gnuttens vardagsinställning "Ingenting är omöjligt" hjälper oss genom detta. I skrivande stund är hon inne på tandoperation (två tänder till behövde tyvärr dras). Hon är desssutom mitt i sitt första löp, så det är mycket nu för en liten niomånadershund. För oss blir det en jobbig väntan innan vi har alla svar och jag hoppas att dessa blir tydliga så att vi förskonas från tuffa och omöjliga beslut. Det känns också som vi inte riktig hunnit smälta allt. Sjukdomen är mycket ovanlig och allvaret i eventuell operation har vi förstått gradvis sedan veterinärbesöket för en vecka sedan.

Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Överbettet var vi väl medvetna om när vi köpte Gnutten, Tyvärr har det inte direkt minskat... De permanenta kanintänderna verkar hon dock få behålla (mjölktänderna valde vi att dra ut då de gjorde hål i gommen). Idag dras tanden bredvid + en framtand :-(
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Gnutten låter sig inte hindras av sin lilla halvmule utan bär ofta runt på saker, stora som små.
Läs hela inlägget »

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter