jennys blogg

Texter som skrivs när andan faller på. Om livet i allmänhet och hundträning i synnerhet. För mer dagsfärska nyheter och kursannonser - se nyhetsflödet från Facebook här intill.

Om du vill läsa om livet ur en hunds perspektiv ska du istället gå vidare till I-ors blogg som du hittar här :-)
 

senaste blogginläggen

nyheter

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

2018 har varit ett intensivt och framförallt produktivt år, där en stor del av tiden har gått till flytt och renovering. Med facit i hand känns allt så rätt och jag är glad och tacksam över att vi vågade förverkliga denna idé, i synnerhet med tanke på att vi trivdes väldigt bra i gamla huset. Längtan efter egen mark och alla möjligheter det för med sig har funnits länge och när chansen väl dök upp så lät vi oss inte stoppas av tråkiga deviser som "Man vet vad man har..." eller "Den som gapar efter mycket...". 

Visst har det varit slitigt men när man arbetar för något man verkligen vill så får man en massa extra energi. Därtill är jag bortskämd med trevliga privattränare och kursdeltagare som gör att jobbet ofta känns lustfyllt - det betyder oerhört mycket! 

Ett nyårslöfte vid förra årsskiftet var att inte låta denna cirkus stjäla Pingu-tid. Jag har därför prioriterat vår egen träning och vårt tävlande högt, men fått göra avkall på en del träningar i större grupper som blir lite mer tidsödande. Just med Pingu har detta funkat fint - hon är lätt att få i träningsläge och inte så beroende av störningsträning. Vi har t.ex.  gjort ett antal pass där jag haft måladkläder och en pensel i ena handen:-) Utöver att jag haft massor med härliga träningsstunder med Pingu, så har det visat sig i fina resultat. Inför nästa års SM ligger vi i topp 20 på kvallistan - det har jag aldrig gjort innan och det känns särskilt häftigt att ha uppnått under ett år som detta. 

Eftersom jag själv gärna inspireras av heminredningsbloggar hade jag förhoppningen att dokumentera mycket av det vi gjort med före- och efterbilder. Dokumenterat har jag definitivt gjort men det har inte funnita tid att sammanställa och publicera, utan detta roliga jobb har jag framför mig och jag är rätt säker på att det kommer ske med viss tillfredsställelse. 

Bilden är från gårdagen då vi lite oväntat fick en riktig vårdag som gav möjlighet att fortsätta arbetet med att jämna till träningsplanen. Jämför jag med bilden från förra nyårsbloggen (Clean up inför det nya året) så har det allt hänt en del. Likaså har det hänt en del med grisstallet som skulle bli kurslokal. Bilder på detta finna på lägersidan och det kan vara så att anmälan till 2019 års sommarläger har öppnat! ;-) 

Avslutningsvis önskar jag alla två- och fyrbenta ett riktigt Gott Nytt År! 



 

Läs hela inlägget »

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

Senaste kommentarer

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

2018 har varit ett intensivt och framförallt produktivt år, där en stor del av tiden har gått till flytt och renovering. Med facit i hand känns allt så rätt och jag är glad och tacksam över att vi vågade förverkliga denna idé, i synnerhet med tanke på att vi trivdes väldigt bra i gamla huset. Längtan efter egen mark och alla möjligheter det för med sig har funnits länge och när chansen väl dök upp så lät vi oss inte stoppas av tråkiga deviser som "Man vet vad man har..." eller "Den som gapar efter mycket...". 

Visst har det varit slitigt men när man arbetar för något man verkligen vill så får man en massa extra energi. Därtill är jag bortskämd med trevliga privattränare och kursdeltagare som gör att jobbet ofta känns lustfyllt - det betyder oerhört mycket! 

Ett nyårslöfte vid förra årsskiftet var att inte låta denna cirkus stjäla Pingu-tid. Jag har därför prioriterat vår egen träning och vårt tävlande högt, men fått göra avkall på en del träningar i större grupper som blir lite mer tidsödande. Just med Pingu har detta funkat fint - hon är lätt att få i träningsläge och inte så beroende av störningsträning. Vi har t.ex.  gjort ett antal pass där jag haft måladkläder och en pensel i ena handen:-) Utöver att jag haft massor med härliga träningsstunder med Pingu, så har det visat sig i fina resultat. Inför nästa års SM ligger vi i topp 20 på kvallistan - det har jag aldrig gjort innan och det känns särskilt häftigt att ha uppnått under ett år som detta. 

Eftersom jag själv gärna inspireras av heminredningsbloggar hade jag förhoppningen att dokumentera mycket av det vi gjort med före- och efterbilder. Dokumenterat har jag definitivt gjort men det har inte funnita tid att sammanställa och publicera, utan detta roliga jobb har jag framför mig och jag är rätt säker på att det kommer ske med viss tillfredsställelse. 

Bilden är från gårdagen då vi lite oväntat fick en riktig vårdag som gav möjlighet att fortsätta arbetet med att jämna till träningsplanen. Jämför jag med bilden från förra nyårsbloggen (Clean up inför det nya året) så har det allt hänt en del. Likaså har det hänt en del med grisstallet som skulle bli kurslokal. Bilder på detta finna på lägersidan och det kan vara så att anmälan till 2019 års sommarläger har öppnat! ;-) 

Avslutningsvis önskar jag alla två- och fyrbenta ett riktigt Gott Nytt År! 



 

Läs hela inlägget »

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

Under de senaste dagarna är det två personer som reagerat på att jag kallar Gnutten, 8 månader, för "vår valp". En av personerna blev lättad - för då var hennes egen hund som är lite yngre, definitivt också en valp. Den andra personen blev mer förvånad och sa "valp? Hon är väl ingen valp. Det är väl en unghund". 

Själv hade jag fram till dess inte ens tänkt tanken att Gnutten inte är en valp. Visserligen brukar vi lite skämtsamt ha en period där vi kallar hundarna för "mellanvalp" och den perioden börjar hon väl närma sig nu, men ändå - det är så självklart för mig att hon är en valp! 

Jag vet inte om jag själv alltid varit snett på det eller om nutida syn på hundarnas ålder och mognadsfaser ändrat sig i takt med annan prestationshets? Eller så tänker man bara olika kring ordens betydelse?

De hundar vi själva haft har lärt oss väldigt mycket om hur olika snabbt hundar mognar och det spelar ju inte så stor roll vad man kallar dem - de är ju vad de är och jag tänker att det viktiga är att vi ser dem just för vad de är och inte utifrån vad vi önskar eller "har planerat". 

Gnutten på stranden,  i måndags kväll.
Gnutten på stranden, i måndags kväll.

 Jämför jag Gnutten med sin moster, Pingu,, eller min förra tik, Mimmi, så är hon väldigt sen - mer lik hanarna. Jag tävlade med lyckat resultat med både Pingu och Mimmi innan de var året, men med Gnutten har jag inte ens har tänkt tanken. Och det är heller inget jag sörjer eller ser som ett problem. Tvärtom har vi haft en härligt valpig tid med Gnutten!

Jag tror - och hoppas - ändå att jag kallade Pingu för valp när hon var åtta månader. Visserligen var hon brådmogen och lillgammal och ordentlig - men ändå en liten varelse som inte levt utanför valplådan längre än ett halvår. Båda hundarna har i första hand införskaffats för att valla med Fredrik och sen har jag stått lite vid sidan om för att se om jag kan vara med på ett hörn - på så vis har förutsättningarna varit rätt så likartade. Likaså har jag med båda varit väldigt försiktig med moment och övningar som kan påverkar hundarna mycket fysiskt medan de växer. 

Samtidigt känner jag att det händer mycket med min egen inställning till träning och tävling just nu och det kan säkert också påverka alltihop. Inte så att jag inte vill tävla - jag hoppas just nu att kunna ta upp brukset lite mer "på riktigt". Men det finns ingen stress baserad på oro över "tänk om vi inte blir så bra som vi skulle kunna bli". Istället tänker jag att det vore en betydligt större förlust om vi inte skulle må så bra, som vi skulle kunna må.
 
En annan påverkansfaktor är förstås att Gnutten  har krävt så väldigt mycket mer träning i vardagen än vad Pingu gjorde. Pingu liksom bara hängde med och smälte in. Gnutten är hyfsat lättlärd på ett sätt men man har behövt att "gå igenom" det mesta och merparten av träningstiden har än så länge hamnat utanför klippta gräsmattor och träningshallar. 

Summa summarum; vi blir kvar här i valptidens härliga nu ett tag till! 

Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Morgnarna med Gnutten är väldigt valpiga och mysiga!
Läs hela inlägget »

En kort summering av nästan fyra veckors semester är att vi haft det lugnt och skönt med fina dagar som till stor del gått i valpens tecken. Inte så att vi deltagit på massa hundaktiviteter - tvärtom brukar jag hålla semester även från tävlingar och träningar eftersom jag värdesätter att låta semesterperioden präglas av "ta dagen som den kommer". Däremot har dagar och aktiviteter blivit anpassade till vad en valp kan följa med på (eller inte följa med på:-)).  Gnuttens stora kärlek till alla människor består och det underlättar ju förstås om man vill göra lite mer mänskliga aktiviteter. Bland annat har hon visat god förmåga att trängas med turister på en färja,  att sova under bord på trånga uteserveringar och att sova borta. Nu är hon ju förstås inte lika liten och docksöt längre och emellanåt blir hon väldigt besviken - och förvånad - när folk bara går förbi, utan att hälsa. 

Gnutten själv tycker att hon kan göra och delta i allt - hon har en inställning som påminner om Pippi Långstrumps "Det här har jag aldrig gjort, så det kan jag säkert!"  Det är verkligen härligt med en hund som i de flesta sammanhang är full av självförtroende (likheterna med vår tidigare hund I-or blir allt fler) men det kräver samtidigt att man styr upp en del av det som händer och sker. 

Efter bloggavsnittet "Vill jag vara en del av det här?" som jag publicerade i maj och som fick stor uppmärksamhet påtalade en träningskompis under en promenad att "Många tror nog att du aldrig säger till dina hundar". Någon av Facebook-kommentarerna gav samma känsla och det var verkligen inte meningen att ge en så falsk och förskönad bild av verkligheten.  Därför vill jag nu passa på  att klargöra att det jag skrev om i bloggen var tävlingslydnad - det vill säga den sortens träning som vi utövar för vårt egna höga nöjes skull och förhoppningsvis även till hundens nöje.  Som jag skrev - och som jag brukar påtala i mina kurser - "det finns ingenting som vi måste lösa inom tävlingslydnad. Hittar man ingen trevlig väg, så kan man låta bli." 

I vardagen finns det en hel massa saker som måste fungera och självklart förespråkar jag så trevliga vägar som möjligt även där, men mycket måste också präglas av bestämmande, vilket gör att man stundtals kan vara rätt tråkig. Den som nu vill läsa in att detta ger oss rätten att vara elaka och behandla djur illa, läser helt fel.  Det jag vill framhålla är att det - oavsett hundtyp - inte finns anledning att vara så tråkig och styrande i sin tävlingslydnad:-) 

Kanske kan det liknas vid hur vi beter oss professionellt och hur vi beter oss i våra nära relationer?  En gång när min man och jag  minst sagt var lite oense om en sak så sa han "Nu skulle dom se dig, alla dina kursdeltagare som tror att du är så positiv hela tiden".  Detta  blev ett rätt bra sätt att få mig att börja skratta igen - men det blev också ett tydligt exempel på att man inte alltid är den man vill vara. I regel drabbar det dem som vi har närmast, människor eller hundar. 
 
Precis som jag kan ställa andra krav på mig själv i yrkesarbetet kontra resten av dygnets timmar, så tycker jag det är motiverat att ställa andra krav på mig själv i min tävlingsinriktade träning, kontra resten av tiden som jag och hunden delar. I den bästa av världar är man förstås sitt bästa jag hela tiden, men jag tycker det är mer intressant att diskutera den verkliga världen:-) 

Utöver alla känslor så rymmer ju vardagen en massa inslag som måste hanteras och som vi inte väljer in på samma sätt som agendan för ett tävlingsträningspass.  Ett exempel är när valpen provar att jaga vår katt - det är något jag bestämmer att hon inte får göra. På samma sätt finns det hundförare som väljer att bestämma att hunden inte får tjuvstarta till en apportbock eller nosa i en platsliggning; och det är detta jag ville lyfta som ett problem i det aktuella bloggavsnittet.  För mig är det en milsvidd skillnad mellan dessa händelser - och inte minst är det stor skillnad mellan orsaken till att jag vill lära hunden det ena eller andra. Det ena har med hundens egen frihet att göra + att en tredje part (katten) är inblandad. Det andra handlar om mitt tävlingsego och/eller kontrollbehov.

Samtidigt är det ju så att allt jag gör med och mot mina hundar kommer påverka vår relation, som övergriper både vardag och tävling. Det går inte att vara snäll i det ena och dum i det andra utan att kärnan i relationen påverkas - och det vi gör ofta blir vi bra på.  Just därför tycker jag att det är så viktigt att vi går in för att vara våra bästa jag vid de tillfällen då vi har chans att planera, styra och kontrollera det som sker - som exempelvis när vi väljer att kasta en apportbock eller gå fritt följ. Självklart skulle man säkert kunna lägga upp en stegvis träning  när det gäller katter om man gick in för det. Återigen - det är skillnad på det som sker plötsligt i vardagen och det som sker i en uppstyrd, kontrollerad och avgränsad, träningssituation. Jag tycker kraven på oss själva ska anpassas därefter. 

När det gäller vardagslydnad och för hunden mer berikande aktiviteter såsom jakt eller vallning där drifterna är höga så kan nog diskussionerna om metodval bli oändliga. Vad hunden själv skulle välja är svårt att veta; vallningsträning med mycket negativ förstärkning, eller slippa negativ förstärkning men aldrig få valla? Ägare som är sur för att hunden drar i kopplet, eller slippa sur ägare men istället vara själv hemma?  Svaren på detta beror förstås i sin tur på vem hunden är och graden av obehaget - som sagt; en oändlig diskussion!

Men när det gäller tävlingsgrenar som agility, tävlingslydnad, rallylydnad - saker vi tränar hundarna i för vårt eget nöjes skull, där vi kan ha full kontroll på det som sker  -  så tycker jag att det är konstigt att det ens går att komma på argument för inslag som sker på bekostnad av hundens självförtroende och arbetsglädje. Och det var detta som bloggavsnittet ifråga handlade om! Reflektionen över det vi gör är viktig, såväl i vardag som planerad träning och en bra fråga att ha i bakfickan är "För vems skull?" 

Läs hela inlägget »

Under det senaste 18 månaderna har jag inte riktigt haft tid, eller rättare sagt ro, att tänka på långsiktiga framtidsplaner. Istället har det handlat om att få ihop tillvaron i stunden och det har i princip alltid funnits ett pågående projekt att hugga tag i – först kring försäljningen av gamla stället och sedan i renoveringen av det nya och under några månader gjorde vi alltihop samtidigt. Parallellt har vi levt livet som egenföretagare, vilket inte ger möjlighet för att gå på halvfart på jobbet, så jo, det har varit lite halvgalet, men vi har mått förvånansvärt bra under tiden.   

Mitt under denna period har också arbetssituationen förändrats genom att jag slutat arbeta som lärare – en yrkesroll som känts tillfällig men vid närmare eftertanke har jag haft den en längre tid; först ett par år som adjunkt på Malmö Högskola och därefter fyra år inom Komvux där jag bland annat utbildat resurshundförare.  Uppdragen har jag blivit headhuntad till och avsluten har varit ofrivilliga, i båda fallen till följd av politiska beslut på högre nivåer än jag haft möjlighet att påverka. Parallellt har jag drivit min kursverksamhet och den har fram tills i år känts mer som en bisyssla än som ett riktigt jobb. Skrivandet och bokutgivningen har legat någonstans i gränslandet mellan arbetstid och fritid. Eftersom den ekonomiska vinningen är så oviss blir det svårt att prioritera detta under arbetstiden. Samtidigt är det svårt att hitta samlad och fokuserad skrivtid under de lediga stunderna – och just denna period av livet har det liksom inte funnits lediga stunder i den bemärkelsen. På något sätt har det blivit en bok ändå och nu väntar vi bara på att förlaget ska bli färdiga med de sista detaljerna innan den går till tryck. Mer om den boken här

En liten tid efter att jag lämnat lärarrollen tog jag chansen att själv sätta mig i skolbänken igen – och var jag hittat den tiden förstår jag inte riktigt själv, men ämnet är mental träning och studierna har definitivt givit mer energi än de tagit. Utbildningen är beräknad att ta fyra år på halvtid, så en stor del av jobbet återstår, men det känns enbart som ett positivt inslag i livet. Slutmålet är licensierad mental tränare och utbildare är Skandinaviska ledarhögskolan, som drivs av den mentala träningens förgrundare Lars-Erik Uneståhl. Jag tilltalas av deras pedagogik och har fått med mig så mycket mer än jag fått i mina tidigare psykologistudier. I den senaste delkursen har jag fått vända ut och in på mina egna drivkrafter och målsättningar– och just därför har jag blivit tvingad att nu konkretisera mina framtidsvisioner. Detta visade sig vara svårt, men då låste jag mig i tanken på att detta handlade om vad jag vill uppnå – och där är det så tragiskt att merparten av det jag haft på min bucket-list redan är avbockat. Men jag kan också välja att det som en viss framgång; livet är redan nu så bra så att jag skulle kunna dö imorgon och känna mig nöjd med allt som blev.

Är detta en effekt av låga målsättningar eller lyckat målmedvetet arbete? Ja, det väljer man ju helt själv och det är just här jag hittar mina framtidsvisioner; de handlar om djup snarare än om topp och om bredd snarare än om spets. Ju mer jag grunnar, ju mer hittar jag alltmer tillbaka till de visioner som tagit mig dit jag är idag. Till exempel lockas jag inte av status i form av yrkestitlar eller möjlighet att jobba utanför landets gränser. De gånger jag fått möjlighet att göra det har jag istället drabbats av panik Ett karriärssteg som min egen hjärna uppskattar är istället att få fasta rutiner och kunna förlägga alltmer jobb till hemmaplan. Senaste tiden har jag – utöver lite löpande administrativt arbete kring vårt företag - jobbat på heltid med mina sommarläger. Att säsongsarbeta på det sättet passar mig som handen i handsken. Det känns avstressande att tänka att nästa steg i utvecklingen inte behöver handla om att ta sig uppåt och framåt – utan istället inåt, med fokus på att må bra där jag är.

Även i mitt eget tävlingsutövande känns detta som den viktigaste framtidsplanen och årets SM-deltagande där jag gick in för att uppleva framför att uppnå gav mig så väldigt mycket mer än förra årets, då jag försökte hitta någon form av vinnarskalle i mig själv vilket bara resulterade i ett allvar som jag inte alls trivdes med. Jag lät visserligen inte detta påverka mina träningsmetoder och tror inte att det påverkade Pingu, men det fick desto större påverkan i coachingen av mig själv före, under och efter tävlingen. Även om det kan låta anspråkslöst så tror jag att det kan finnas en alldeles tillräckligt stor utmaning i att bibehålla och må väl i det som är – i synnerhet när man tycker att man har väldigt mycket att vara tacksam över.

I skrivande stund sitter jag i hängstolen i vår hängbjörk - en utmärkt arbetsplats i gränsen mellan jobb och väntande semester. Om fyra veckor ser jag fram emot att återgå till mitt säsongsarbete som kursledare. Har därför också  valt att förlänga säsongen till september genom ett septemberläger, samt en temadag i externbelöning. Det finns just nu platser kvar i båda kurserna och du kan läsa mer om dem här

Från och med oktober håller jag till i Lotushallen och där finns just nu två platser kvar på helgkursen Starka tillsammans. I övrigt är allt fullbokat fram till nyår, så när som på ett par förmiddagstider i privat träning som du hittar här

Jag håller nog på att bli väldigt lik vår rutinfasta Ruffe, för om nästa år blir snarlikt detta, utan större avancemang, så känns det toppen :-) 

Läs hela inlägget »

I Starka tillsammans-kurserna får deltagarna ha med sig olika diskussionsfrågor och en fråga som fastnat lite extra hos mig är ”Vill jag vara en del av det här?”

Kvinnan bakom frågan är en duktig och framgångsrik hundtränare med SM-deltagande i bagaget. Med ”det här” syftade hon på det mer övergripande sammanhang som innefattar att tävla med djur. Tilläggas bör att det är en av de trevligaste hundtränare jag känner både i relation till sina hundar och till andra människor. Men oavsett hur man hanterar sin egen hund så är man i tränande och tävlandet också en del av ett sammanhang. Självklart ska man inte lägga andras val och handlingar på sina egna axlar, men det är lätt hänt att påverkas på ett omedvetet plan.

Vid en träning med Pingu var jag väldigt irriterad, utan att kunna sätta fingret på varför. Vid lite eftertanke insåg jag att den träningsmiljö jag vistats i föregående helg hade satt sina spår och jag kunde se precis samma mönster efter ett senare tillfälle med samma gäng. Det kändes märkligt och lite obehagligt; för jag hade varken blivit inspirerad eller motiverad av det jag hade sett. Tvärtom kände jag att sådär vill jag aldrig träna. Men ändå smittade det!

Generellt är jag rätt krass i valet av träningssällskap och avstår ifrån att träna med folk som tycker det är okej att få sina hundar att känna sig rädda, dåliga och tryckta. Detta styr även mitt val av utbildningar jag själv deltar i och ibland tänker jag att jag kanske är för krass. För en tid sedan beslöt jag mig för att testa mina fördomar och var på en clinic för en mycket efterfrågad instruktör, men som jag själv hade uppfattat som osympatisk. Tyvärr blev jag som befarat rätt illa berörd av det jag såg. Framförallt av det faktum att flera hundtränare som, i alla fall utåt, har en mjukare approach var så lättpåverkade i att plötsligt börja bemöta sina hundar på ett tråkigt och väldigt korrigerande sätt. (Att hundarna ”tål det”, inte dör, eller uppskattar svart och vitt är inga argument som jag tilltalas av.)

Tyvärr tycker jag mig se en trend i flera hundsporter att vara på hunden på ett negativt sätt när den gör fel – med en latenstid där man omöjligt kan ha ställt sig frågan ”Vad hände nu?” eller ”Varför blev det så här?” Det kan anses tydligt, men det är också helt kopplat till att upprätthålla önskade beteenden med extrem kontroll över hundens rörelser– och den delen av hundsporten är verkligen inget jag vill vara en del av. (Det är ju knappast för hundarnas skull, utan som jag ser det bara en spegling av den extrema prestationshets som präglar vårt samhälle just nu och som också spiller över i hunderiet). Merparten av dagens hundtränare försöker nog få fram beteenden och utföranden med positiv förstärkning, men skillnaden ligger i hur dessa senare upprätthålls. (När man anser att hunden "kan" det, så blir det okej att också kräva det.)

Jag vill gärna att min hund känner sig fri att avlasta ett ben om hon behöver i kvarsittandet, nosar på en platsliggning, eller flyttar en baktass om hon hamnar i obalans i fjärren. Har hon behov av att släppa blicken en stund i fritt följ så får hon göra det.  Att hon får göra det betyder inte att jag eftersträvar det i träningen. Händer det ofta så försöker jag hitta lösningen i ökad förväntan, bättre uppvärmning eller lära oss att göra vissa saker på ett annat sätt. Men mina tävlingsambitioner är aldrig viktigare än hennes välmående och jag vill inte få poäng för kontrollerade rörelser, på bekostnad av arbetsglädjen. Jag vill inte bygga på kontroll överhuvudtaget och definitivt inte på krav. Utifrån den känslan kan vissa floppar faktiskt bli ett kvitto på att jag tränar på det sätt jag vill.

 Häromdagen tuggade Pingu extremt mycket på en apportbock. Jag tänkte att hon måste fått ett knasigt gripande och gjorde en ny apportering, med samma resultat. Självklart hann jag känna en viss frustration, men så tittade jag i Pingus mun – och såg då att hon bitit sig rejält i tungan. Ändå försökte hon så fort hon kunde få in apporten till mig. Helst hade jag förstås velat att hon bara spottade ut apporten och avbröt övningen så att hon slapp få mer ont – och det finns inget i vår träning som på något kontrollmässigt plan skulle hindra henne från det. Till sin läggning är hon dock en hund som gärna vill förstå och göra det jag önskar. En egenskap som hon delar med många andra hundar av arbetande typ och som emellanåt missbrukas grovt av deras tränare. (Tråkiga och elaka korrigeringar döljs med kompenserande belöningsträning som fortfarande får det att ”se trevligt ut”.) Ett löfte jag har till Pingu och mig själv är att aldrig sälla mig till den skaran. Kanske hade det gjort oss mer framgångsrika på pappret, men det skulle aldrig
kunna få mig att känna stolthet eller mening. Om min hund ser glad ut så är det för att den är glad. Inte för att jag har tränat fram den hållningen med kontrollerande precisionsträning! 

För ett par veckor sedan deltog vi ena dagen under en rankingtävling. Efter vår lydnadspaus till följd av tårehabilitering +brukssatsning såg jag detta som en bra kick-off inför SM-träningen.  Min försiktighet i att spara på Pingus kropp efter att vi blev varse artrosen har gjort att en del flashighet försvunnit och den minskade träningsdosen har också gjort att vi tappat en del säkerhet. Resultatmässigt var det en av våra sämre tävlingar, men samtidigt är jag inte besviken över att prioriteringen renderat i en ohalt hund som inte visar symptom på smärta.

När jag ser filmerna (del 1 kan man se  här och del 2 här ) kan jag konstatera att jag verkligen inte skäms över det vi gör på plan. Tvärtom kan jag känna tillfredsställelse i hur vi löser utmaningarna, i att Pingu som så gärna vill göra rätt kan känna sig helt fri i att stundtals vara lite disträ och att vi avslutar en svår omdirigering med glatt viftande svans.  Vi kanske har tappat lite i tekniken dessa månader, men inte  i relationen. (Och det är guld att ha filmat så man inte stirrar sig blind på poängen. Där finns massa saker jag gillar och vill behålla precis som de är. Billarmet som går igång under vittringen är rätt komiskt med tanke på att jag fått träna Pingu i att inte störas av ljudet från tävlingsledarens timer:-))

Samtidigt vill vi såklart få till vissa saker bättre igen och jag kände inte att vi hade lika kul som vanligt i den här mer försiktiga framtoningen. Därför har jag nu nu valt att lägga om delar av träningen rent tekniskt (så att vi kan fortsätta vara lite halvgalna, men utan rörelser som blir så slitsamma fysiskt). Det är mycket möjligt att det inte hinner i mål till just detta års SM och jag väljer att inte bli stressad över det, utan håller fast vid långsiktiga och meningsfulla mål som ligger bortom totalpoäng och slutresultat.

Så vilket sammanhang vill jag vara en del av? Det som tilltalar mig är satsningen på att utvecklas och bli bättre på att förstå och samspela med hundar. För mig är det ganska oförenligt med krav och kontroll och i dessa tankar har en ny slogan för min coaching vuxit fram; ”för dig som vill satsa mjukt”.  Precis som vi själva bestämmer hur vi vill träna, så bestämmer vi också själva i vilken anda vi vill tävla. I detta ryms både hur vi förhåller oss till våra hundar, till oss själva och till våra resultat. 

Min strävan efter ett alltmer mindfulness-inspirerat utövande ger mig både ro och energi och den blir särskilt påtaglig nu när vi har valp. När någon frågar "Är detta er nya stjärna?" så svarar jag glatt  "Ingen aning - och det är inte så viktigt!" - och jag menar det verkligen.

Gnutten i nuet! :-)
Gnutten i nuet! :-)

 Vi är glada över att Gnutten verkar trivas med livet och hos oss och det räcker så väl. Det är befriande att inte ständigt värdera träning och tävling som bra eller dåligt, rätt eller fel, högt eller lågt.  Däremot vill jag behålla min nyfikenhet inför att lära mer och jag vill aldrig sluta reflektera kring hur vi mår i det vi gör, just nu.

Läs hela inlägget »

Eftersom 1:a april nu har passerat så vill jag uppmärksamma dig som läsare på att nedanstående bloggavsnitt är skrivet just detta datum :-) 

Fritt följ är ett moment som många prioriterar högt och som kan få stor påverkan på den känslomässiga upplevelsen av en tävling. Samtidigt är det lätt hänt att fria följ-träningen får ta orimligt mycket tid och engagemang i anspråk om man ser till de faktiska poäng som träningen genererar. Många skulle kanske tjäna på att lägga merparten av träningstiden på andra moment. 

Det fina i kråksången är att det nu finns en vansinnigt enkel metod för att snabbt och lätt träna fram ett moment som både i position och uthållighet håller tävling efter tävling. Jag blev själv väldigt förvånad över att det kunde vara så här enkelt och att man år efter år har lagt så galet mycket träningstid helt i onödan. 

Det har visat sig att små barn har precis de förmågor som vi vuxna saknar när det gäller att få till hundens förståelse för sin position och vilja att följa med. Man vet ännu inte om det är det korta avståndet mellan förarens (barnets) och hundens ansikte, eller om det är andra delar i kommunikationen som underlättar förståelsen och viljan att följa. 

En annan teori är att det är barnens förmåga att vara precis i nuet, utan att värdera det som sker, som ger hundarna både igenkänning och den avspändhet som gör att de kan känna sig helt trygga i övningen. 

Metoden bygger alltså ut på attdin hund får lära sig fritt följ tillsammans med ett barn! Om barnet är högerhänt, så är det viktigt att träningen inledningsvis sker med hunden på högersidan. Detta för att röreslerna ska kunna koordineras på det sätt som krävs för den exakta position du är ute efter.

Vill du kunna tävla inomhus så tänk på att tidigt i träningen göra övningar även i inomhusmiljö. Har du tillgång till ett barn som nyss lärt sig gå så är detta det bästa eftersom barnet då kommer ha blicken fokuserad framåt - precis det som domarna vill se och detta får då hunden chans att få förväntan på från start. Likaså slipper du göra hunden beroende av omedvetna dubbelkommandon från händer och axlar. Är barnet lite äldre, så kan du istället arrangera miljön med diverse "fällor" för barnet, för att därigenom styra blick och rörelser. (Skulle barnet trilla så får du ju dessutom störningsträning på köpet och hunden blir inte lika känslig för den anspänning du kan få i tävlingssituationen). 

Foto: Maria Evaldsson
Foto: Maria Evaldsson

Vilka barn är då lämpliga förare? Ja, detta får du helt enkelt testa tillsammans med dina hundar. Ett enkelt test är att barnet får röra sig runt hundarna från alla håll, så att du kan säkra att detta inte triggar igång någon jaktinstinkt.

Likaså kan man på olika sätt testa hur hunden reagerar på barnens händer i olika situationer. (Om du säkert vill veta att träningen kan fullföljas på en viss tid och plats så ha gärna flera barn att tillgå.)

Vid intresse kommer jag anordna en kurs senare i vår, där några utvalda barn i åldrarna 1-5 år deltar som förare. Som du ser på bilderna går det utmärkt att använda metoden på valpar - det är snarare en fördel att hunden inte har några tidigare erfarenheter av fritt följ-träning. 

Vilket barn som passar till din hund avgörs framförallt av storleksskillnaden dem emellan. Ju närmre ansiktena är varandra, ju bättre. För att kemin ska stämma är det också viktigt att barnet ifråga inte tycker att din hund är ful - och skulle så vara fallet i första matchningsförslaget får du självklart tillgång till en annan förare till din hund. 

Läs hela inlägget »

Förra veckan utökades flocken med en ny fyrbent kamrat; lilla Gnutten!Sedan Pingu kom till oss för sex år sedan har jag många gånger sagt att det största problemet med henne blir när vi köper nästa hund – och jag har då syftat på att vi trivs så väldigt bra med henne.  Vi tror ju inte riktigt på det där med att hunden blir vad man gör den till, utan har stor respekt för vad hunden har med sig från sitt arv och i sin personlighet. I valet av ras och individ har vi därför dragit nytta av erfarenheten att Pingu är en typ av hund som passar den vardag vi lever i just nu. Valpens mamma är Pingus syster och även pappan är en hund vi känner väl och tycker mycket om. 
 

Fredrik har varit lite mer pådrivande än mig i det här – dels för att han gärna vill ha en vallhund till och dels beroende på att jag fortfarande, sedan Skalmans tid - för drygt 11 år sedan - har dubbla känslor inför att ta till mig en ny individ. Faktum är att det egentligen är Fredrik som har varit initiativtagare till både Ruffe, Pingu och nu Gnutten. Min sorg över att inte kunna hjälpa en hund till ett vettigt liv kommer nog aldrig riktigt att gå över.

Att vara två förare på samma hund har fungerat väldigt fint för oss, men när jag tar med mig Pingu på både jobb och tävlingsäventyr så blir behovet av ännu en vallhund här hemma än mer påtagligt. Ruffes dagsform är så olika, så honom kan vi inte alltid räkna med. Inne på sitt elfte år så är det heller inte troligt att ”räkna med Ruffe-dagarna” ökar.  Vår fårskötsel är uppbyggd på hundarnas hjälp och utan dem blir det betydligt sämre för alla inblandade. Allt går helller inte att planera, vilket vi fick ett tråkigt exempel på under årets första dagar då en jakthund  bitit en av tackorna väldigt illa. Jag jobbade men Pingu var som tur var hemma. I det läget var det väldigt värdefullt för Fredrik att ha henne till hands för att skapa lugn i kaoset och förbereda för veterinärens ankomst. (Tackan gick tyvärr inte att rädda).  

Om Gnutten vill vara vallhund eller inte återstår förstås att se. Vi värnar mycket om att våra djur ska ha friheten att vara dem de är. Vår katt har kattlucka, våra får går på lösdrift och detta har även våra tidigare djurslag gjort (häst, åsna, ankor, gäss och höns). När det gäller hundarna tycker jag att ansvaret att se till individens behov är än större, eftersom de i många avseenden blir starkt påverkade av våra behov. Detta kan förstås vara både på gott och ont, men jag studsar hela tiden tillbaka till vikten av att hunden trivs i sammanhanget – och då utifrån vem den är, snarare än vad den blivit tränad till. Ibland imponerar träningsresultat som uppnåtts ”mot alla odds” men ju mer jag lär mig desto mer ställer jag mig frågande till mycket av det som sker i hundvärlden på den fronten. Uttryck som ”det finns ingen som är så långt in i huvudet på sin hund som jag är” skapar hos mig fler associationer till maktmissbruk och egoism än till individanpassning och teamwork.

Vi hoppas Gnutten ska trivas med det vi har att erbjuda, så att vi kan ge henne det hon behöver i minst lika hög grad som hon ger oss det vi hoppas. Våra hjärtan äger hon redan. Under de fem dagar vi spenderat ihop har hon  hunnit visa en galenskap och slughet som fått oss att storögt titta på henne och fråga ”Vem ÄR du, egentligen?” Och den frågan är förstås i stort obesvarad än så länge. Vi tycker oss se att hon hittills är betydligt mer lik självständiga I-or än följsamma Pingu. Jämförelsen med Pingu är förstås svårfrånkomlig, men I-or och Rudolf samma släktrelation (farbror-brorson) och skillnaden dem emellan har ju varit som natt och dag i många avseenden. Jag hoppas den erfarenheten gör oss öppna för att lära känna Gnutten utifrån vem hon är, snarare än vem vi förväntar oss att hon ska vara. En individ med egna styrkor och svagheter, egentligen inte till för att jämföras med någon annan än sig själv.

Pingu har förvånat oss genom att vara en riktig super-nanny. Gissningen var att hon skulle vara måttligt road till en början. Vi var också lite rädda att hon skulle känna sig  bortprioriterad då hon sedan förra helgen varken får tränas eller motioneras på grund av en stukad tå. Men kanske blev tristessen istället till nytta för hon pysslar och leker med valpen så mycket hon får. Tur i oturen så stämmer Pingus rehabiliteringsschema rätt väl med valppromenader; för närvarande rör vi oss 300-meter åt gången:-)

Ruffe är duktig och gör så gott han kan. Han håller henne på en armlängds avstånd än så länge, men leker gärna med de flesta hundar han fått lära känna och vi hoppas förstås att det blir så även med dessa två när han fått den tid han behöver.

Tack Patrik Hagelbrink för förtroendet att förvalta en av de små. Allt du sagt hittills stämmer – hon kissar direkt man tar ut henne, hon är nyfiken och företagssam och det är inte alls säkert att hon kommer när man lockar. Hon gillar alla hon träffat hittills och hon bits orimligt hårt ;-)
 

Pingu tog till sig Gnutten redan första dagen <3

Perfekt att ha en bra förebild när man ska lära sig nya saker, som att vara i groventrén där man kan hamna en stund om man är blöt och smutsig.

Första lektionen i träningsrummet där Pingu går igenom pandans roll i träningen;-)  Rockringen har  jag i vinter experimenterat lite med i träningen av doldisskick till rutan och jag vet inte om det var en slump att Pingu tog med sig pandan in i rockringen innan hon startade lektionen ;-)

Speglarna i träningsrummet blev snabbt uppskattade. Eftersom Gnutten varit på varenda rörkoppling i hela huset kunde jag inte låta bli att lägga fram metallapporten bland leksakerna och den tycks hon gilla mest av alla:-)

...men det finns även annat i träningsrummet som väcker intresse. Mattes stövel till exempel.

Ruffe visar vägen till fårstallet och vi ser fram emot att lära känna vår nya vän, på väg mot nya äventyr!

5 böcker till förmån för röda korset!

Fram till Alla hjärtans dag (2019) skänker vi intäkterna för fem ex av Starka tillsammans, inklusive frakt (Sverige), till Röda korsets arbete i katastrofområden runt om i världen. Du beställer din bok som vanligt här via hemsidan och väljer betalningsalternativ "Röda korset".

Om du köper boken till en vän och vill att den skickas direkt till vederbörande så anger du personens namn och adress under "leveransadress".

Därefter går du till denna länk, där du betalar bok + fraktkostnad och dessa pengar går då oavkortat till Röda korset. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hundträning

2018 har varit ett intensivt och framförallt produktivt år, där en stor del av tiden har gått till flytt och renovering. Med facit i hand känns allt så rätt och jag är glad och tacksam över att vi vågade förverkliga denna idé, i synnerhet med tanke på att vi trivdes väldigt bra i gamla huset. Längtan efter egen mark och alla möjligheter det för med sig har funnits länge och när chansen väl dök upp så lät vi oss inte stoppas av tråkiga deviser som "Man vet vad man har..." eller "Den som gapar efter mycket...". 

Visst har det varit slitigt men när man arbetar för något man verkligen vill så får man en massa extra energi. Därtill är jag bortskämd med trevliga privattränare och kursdeltagare som gör att jobbet ofta känns lustfyllt - det betyder oerhört mycket! 

Ett nyårslöfte vid förra årsskiftet var att inte låta denna cirkus stjäla Pingu-tid. Jag har därför prioriterat vår egen träning och vårt tävlande högt, men fått göra avkall på en del träningar i större grupper som blir lite mer tidsödande. Just med Pingu har detta funkat fint - hon är lätt att få i träningsläge och inte så beroende av störningsträning. Vi har t.ex.  gjort ett antal pass där jag haft måladkläder och en pensel i ena handen:-) Utöver att jag haft massor med härliga träningsstunder med Pingu, så har det visat sig i fina resultat. Inför nästa års SM ligger vi i topp 20 på kvallistan - det har jag aldrig gjort innan och det känns särskilt häftigt att ha uppnått under ett år som detta. 

Eftersom jag själv gärna inspireras av heminredningsbloggar hade jag förhoppningen att dokumentera mycket av det vi gjort med före- och efterbilder. Dokumenterat har jag definitivt gjort men det har inte funnita tid att sammanställa och publicera, utan detta roliga jobb har jag framför mig och jag är rätt säker på att det kommer ske med viss tillfredsställelse. 

Bilden är från gårdagen då vi lite oväntat fick en riktig vårdag som gav möjlighet att fortsätta arbetet med att jämna till träningsplanen. Jämför jag med bilden från förra nyårsbloggen (Clean up inför det nya året) så har det allt hänt en del. Likaså har det hänt en del med grisstallet som skulle bli kurslokal. Bilder på detta finna på lägersidan och det kan vara så att anmälan till 2019 års sommarläger har öppnat! ;-) 

Avslutningsvis önskar jag alla två- och fyrbenta ett riktigt Gott Nytt År! 



 

Läs hela inlägget »

Stort tack till Blekingedistriktet för ett fantastiskt SM där ni verkligen gjort allt för oss tävlande, med proffsiga tävlingsledare, underbar speaker, humor och festkänsla. Upplever att bedömningen överlag låg på en bra och trevlig nivå, som inte avskräckte publiken från att tävla lydnad!

 Stort grattis till alla er som tog er till final och superkul med fem olika raser bland de tjugo platserna. Den lilla duktiga jaktcockern var utan tvekan en publikfavorit. Jättegrattis Fatima & Wimze som vann alltihop - fantastiskt kul!

Det händer inte så ofta att jag blir besviken när jag tävlar – tvärtom har jag tänkt att ”vinnarsinstinkt” är något jag saknar eftersom jag snabbt och lätt brukar kunna hitta något positivt i det som sker i träning och tävling.  Efter vår första ring under SM var detta inte enkelt  – vi kom liksom i otakt med dyra missar där poängen rasade. Har – såklart – grunnat massor på vad som kände och har lite olika teorier. När jag släppt min egen klantighet med timingen och började titta på Pingu i filmen så ser jag att hon inte alls ser lika bekväm och harmonisk ut som i de andra ringarna. Hönan eller ägget här skulle jag kunna grunna på i evighet –men båda behövs ju för att det ska bli resultat och Pingus finstämdhet i kombination med en lydnad där jag väljer en fart och flashighet, är ju alltid ett litet risktagande.

Kanske gick jag så mycket in för att lita på vår träning och våra förberedelser, så att plan B inte var lika närvarande som den brukar. Skojade lite efteråt om att jag hade behövt en rejäl lavett innan jag gick in – men nu fick jag den på planen istället och då kom jag ju igång och lyckades i alla fall rädda upp tillräckligt mycket för att undvika nollorna. I efterföljande tre ringar så var jag desto mer närvarande och där kändes allt precis som vanligt. Är så glad och tacksam över att ha filmerna som minne så att jag med lite perspektiv kan fokusera de 70% av tävlingen där vi var oss själva - och trots allt nöjd med hur vi lyckades ladda om. På eftermiddagen dag 1 följde gruppmomenten och det kanske var tur, för där behöver Pingu mig verkligen och det fanns inget annat val än att skärpa till sig och vara i nuet. Pingu ser väldigt bekväm ut och detta betalade sig väl, då vi fick 9.75 i båda momenten. 
Dag 2 startade med fritt följ och dirigeringsapportering som även detta kändes stabilt och harmoniskt. På eftermiddagen var det dags för z:a, följt av vittringen och cirkus-momentet. En klurig ordning för oss då jag i vittringen vill ha hög och positiv förväntan på TL (eftersom detta tycks vara lösningen på vårt dilemma) men i cirkus-momentet ska hon förstås inte tänka på TL alls. Egentligen lyckades vi med båda - Pingu ser förväntansfull ut efter vittringen - omedveten om att hon råkat flytta en pinne och fått 0 (så snabbt så att domarna fick ha lite konferens om vad som hände)  och vi avslutar alltihop med ett säkert cirkusmoment som ger betyg 10/9. 

Tack Anna som följt mig på nära håll i både kval och genomförande och som coachat, stöttat och assisterat på olika vis. Tack Petra som kom och peppade på plats och tack Lena för härliga och boostande träningar innan. Tack Fredrik för att jag får lägga beslag på Pingu så mycket som jag gör och tack för att du sa precis rätt saker som hjälpte oss att hitta glädjen i det fortsatta genomförandet av tävlingen!

Tack alla ni som gett oss peppande hälsningar och heja-rop före, under och efter. Önskar att jag hade hunnit prata mer med många av er jag mötte på plats.

Och så lilla Pingu – min underbara följeslagare i dessa tävlingsäventyr. Vet inte hur många gånger hon nu buffat på mig, när jag är på väg in i det meningslösa grämandet. Hon har mött min nedslagna blick med sina pigga ögon som tycks säga ” Men matte, det där var ju bara ett av alla våra träningspass. Kom så går vi ut och gör om det bara!”
Förväntan i hennes blick och ivern att få mig glad igen,  påminner mig om att jag egentligen inte har förlorat något alls. Vi tappade poäng, men vi har kvar vår själ i det vi gör och vi har inte släppt vår viktiga värdegrund i hur vi tränar och hur vi analyserar (förutom att jag varit hårdare mot mig själv än vad jag förespråkar till andra ;-) Jag har tänkt liiiite mer på våra tre stora missar, än på våra tre tior...)

Och i dessa tankar kommer jag nu efter några dagar äntligen på vad det positiva i det hela var – nu kommer vi träna så väldigt mycket mer framöver, för vi har uppenbarligen inte tränat tillräckligt :-)   Även om livet fortsätter vara lite kaotiskt och rörigt även i höst, med all renovering och allt som ska iordning här på nya gården, så är jag mer beslutsam än någonsin att prioritera Pingu-tiden. Detta kommer jag definitivt kommer vara väldigt tacksam för både i nuet och i framtiden.
Du som är nyfiken på hur vårt framförande på SM såg ut hittar filmerna här

Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack Anna för världens finaste lill-Panda!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack omtänksamma Lottis för stjärnan som fick hänga ovanför sängen hela helgen!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Tack Lova & Lena för den supersöta Pingu-muggen. Nu påminner morgonkaffet om att göra varje dag till en Pingu-dag!
Läs hela inlägget »
Första delen i boken Starka tillsammans heter "Gör din grej" - och jag är så glad att jag landade där i dispositionen. Egentligen är det enkelt; om du inte gör din egen grej så gör du någon annans och risken är stor att du inte får ut så mycket av det hela. 

Jag möter ofta kursdeltagare som har en föreställning om att man måste vara på ett visst sätt om man vill tävla en viss gren, om man vill satsa på ett visst mål, om man vill tävla en viss ras eller om man har uppnått en viss merit. Det är så synd - dels för att det sällan är sant och ännu mer för att så många bygger barriärer runt sig själva, där chanser, möjligheter och upplevelser går helt förlorade. 

Att hitta sin egen grej är inte alltid enkelt - och just därför desto viktigare att prioritera sökandet! Många av oss som tränar och tävlar hund har förmånen att göra det under väldigt många år - och "min grej" är såklart inte statisk utan kan ändras av olika skäl. Dels såklart beroende på vilken hund man tränar men också beroende på hur livet ser ut runtomkring. 

Mitt senaste år har bjudit på väldigt mycket förändring på flera olika plan - både tråkiga och roliga saker - och dessa påverkar också mina möjligheter och prioriteringar i hundträningen. 

När jag för snart ett år sedan skrev bloggen "En SM-förares försvarstal" - som fick galet mycket uppmärksamhet - så visste jag inte att Pingu då bar på en livmodersinflammation (upptäcktes ett par dagar senare) och jag hade inte en aning om hur annorlunda mitt kommande år skulle bli.  Texten känns nästan mer aktuell för mig nu än då och  jag fortsätter hoppas på ett brokigt startfält, där vi kanske får chansen att vara med. Men det är helt okej om det inte blir, för just detta tävlingsåret har vår grej varit något annat än vad den varit innan. Det viktiga är att den har varit vår och det absolut viktigaste är att vi har varandra <3 

Pingus nya fina halsband från Lotta Hägglund påminner mig mycket om detta: 
Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

Oavsett om du är en border collie... 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...eller border terrier...

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund

...så har du rätten att vara dig själv och göra din grej! 

Vill du också beställa ett Gör din grej-halsband från Lotta så hittar du dem via denna länk: https://vallterrier.com/paracord/

Där kan du också läsa mer om border terriern Karlsson som definitivt gjort sin egen grej! 

För er som följt inläggen på FB-sidan Hjärnkoll för hundtränare och/eller lyssnat till Starka tillsammans-föreläsningen i vår, så kan det fina halsbandet även relateras till alla olika färger i oss som hundtränare :-) 

Foto: Lotta Hägglund
Foto: Lotta Hägglund
Läs hela inlägget »

Under förra året så fick Pingu och jag betyg på samtliga tävlingsvittringar - tills  sista starten - tillika vår senaste - då sprack den fina stastiken. Jag ville förstås tro att det var en tillfällighet och att en störande doftfläck som hon fastnade i gjorde att det blev för svårt. Som min kloka träningskompis Anna sa "Hade hon fastnat på en doftfläck för ett år sedan?" och det gav mig en tankeställare. Anna syftade då på att det i Pingus fall faktiskt kunde ses som en stor framgång eftersom det betydde att hon stod still, med nosen påslagen :-) 

Men så missade vi nyligen två tävlingsmässiga utföranden på rad - och då känns det ju inte som en slump. Känslan i magen var inte bra - jag var ju så trygg i vår lösning och väldigt osugen på att jobba två år till med att lösa en ny knut (och ganska uttömd på idéer:-)) . Med andra ord var känslan i huvudet inte heller bra - och jag trillade in i den där luriga känslan av "nu är allt förstört. Nu går det inte!" 

En känsla som jag absolut inte tänkte bli kvar i, så jag började ifrågasätta mig själv litegrand. Vad är det vi har gjort annorlunda på senaste? Svaret var enkelt. Eftersom vi just nu lägger mer eller mindre all ledig tid på renovering av nya gården och fix inför flytt härifrån, så tränar Pingu och jag mycket själva och därav blir det inte mycket vittring (eftersom en viktig del i lösningen var att bygga hög förväntan på tävlingsledaren). Istället har vi tränat desto mer uppletande och spår - där Pingu får regelbunden utdelning för att ta det hon får i vind och gripa snabbt. Kunde det vara så enkelt som att vi bara behöver träna mer på finsöket? Och kanske borde vi gjort det dubbelt så mycket som vanligt istället för hälften, med tanke på allt "grovsök" som hon får utdelning för i bruksträningen?

Idag passade vi på att nyttja snön för att gömma rätt pinne - och oj, vad kul vi hade - och vad många rätt det blev:-) Är så glad att jag filmade en av övningarna - för det är ju den här vittringen vi har jobbat upp och som är "vår" och resultatet av allt klurande och tränande. Vill du se vår 23-sekunders snövittring, klicka här

Själv kommer jag behöva se filmen  ofta, för att inte få vår "gamla film" på näthinnan med känsla av att inte komma framåt och inte kunna påverka (den är allt annat än välgörande för motivationen). En så viftande svans i vårt svåraste moment känns extra  bra (i synnerhet på en border collie)- och hon är definitivt inte tillbaka i någon osäkerhetskänsla, tvärtom; hon är ju grym! Full av självförtroende! Och uthållig! 

Nu ska vi försöka få till desto mer vittringsträning framöver och jag tänker vara offensiv i tanken att det bara är det som saknas. Lite som när man ställer in kanalen på en gammal radio; brusandet säger att man är allt annat än nära , men så vrider man pyttelite på knappen och plötsligt är man på helt rätt frekvens:-) Skulle jag ha fel och vi missar vittringen på kommande tävlingar, så är den här filmen ännu viktigare för mig. Dessutom har jag ju filmat vårt SM-program från i somras där vi med betyg 9 hade en av kvaldagens bästa vittringar. Varför har jag inte tittat på den filmen mer? Mer skarpt läge än så blir det ju inte!
 

Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund
Pingu på lydnads-SM 2017, Foto Lotta Hägglund

Jag tror verkligen på bilder och peppfilmer som ett viktigt verktyg i mental träning - och som en god hjälp när ens egen visualisering inte blir tillräckligt övertygande. Inte istället för att träna såklart, utan för att se till att träningen blir av , i rätt känsla. Den här fina bilden som jag fått av Lotta Hägglundska jag lägga på mitt skrivbord från och med nu!

En riktig fena på att sätta ihop fantastiska filmer är Heléne Lindström - se hennes härliga film här (slå på ljudet!)
Kan varmt rekommendera Heléne för den som vill ha hjälp att skapa en egen peppfilm på sig själv och sin hund - och jag funderar själv på att anlita henne för att redigera vår SM-film så att den blir lagom lång, med peppig musik i bakgrunden. Det sägs att även vi amatörer kan göra sånt med rätt program - men uppenbarligen tar jag inte tag i det själv. Och en minnesfilm på I-or känns ju definitivt som ett måste!  
Du når Heléne via www.high5hundkurser.se 

Läs hela inlägget »

Arkiv

Länkar

-

Etiketter