till minne av sören & Rasken

Sören, fjording, 1995-2015
Rasken, åsna, 1994-2015

11/6 2015 fick våra fina mulvänner tillsammans galoppera över regnbågsbron. Orsaken till detta svåra beslut finns beskriven nedan. 

Saknaden och sorgen skildras även i bloggen, bland annat i avsnitten Sinnesro samt Lyckan kom och lyckan gick

sjukdom och svåra beslut

I mitten av april 2015 är Sören inte som vanligt på ridturen. Jag misstänker att något är galet och veteriärens misstanke är förkänning av fång och behandling sätts in direkt efter diverse blodprov. Mer om vad som händer just då finns att läsa i detta bloggavsnitt.

En översiktlig beskrivning av vad den hemska sjukdomen fång egentligen innebär finns här.

Efter första behandlingen fick han ett fånganfall och ytterligare behandling sattes in. Vi röntgade hovarna och fick beskedet lindring till måttlig hovbensrotation. Hovslagaren fick komma och lägga på sulor och i samband med detta upptäckte vi att åsnan var röd under hovarna. Sedan dess har de båda fått upprepade behandlingar med regelbunden veterinärkontroll. Dessvärre lyckades vi inte få dem symptomfria trots fenylbutazon, boxvila på halm, sandhage, hö från förra årets skörd istället för det hösilage vi brukade fodra med. Så fort vi satte ut behandlingen blev hästensämre igen. När han fick smärtstillande verkade han må ok. Åsnan klarade sig en period utan smärtstillande, men i helgen (8 juni) tyckte veterinären att båda rörde sig sämre igen. 
 
Nya röntgenbilder togs och beskeden var dystra. Hästens hovbensrotation hade utvecklats mot kraftig. Domen blev att han aldrig mer skulle kunna gå i hagarna, utan sandhagen skulle bli hans enda alternativ. Ett alternativ som vi inte ens övervägde – ett djur som naturligt betar under 18 av dygnets 24 timmar och har ”mat” som största intresse och bete som viktigaste sysselsättning; det kändes helt ovärdigt vår fina gula vän. Det fanns i våra ögon ingen anledning att han skulle behöva lida mer utan ett tungt beslut fick fattas. De följande dagarnas tårar lärde mig hur otroligt nära man kan komma en häst. Han har betytt oerhört mycket för mig ur flera aspekter och det kommer jag säkert skriva mer om framöver.

Dessvärre visade röntgenbilderna att även åsnan hade drabbats av hovbensrotation men ”bara” lindrig. Detta innebar att det fortfarande fanns chans att få honom symptomfri (men alltid med stor risk för återfall).

Vi stod inför ett svårt val med två dåliga alternativ att välja på där inget av dem känns bra – och ett jobbigt beslut som inte kan fattas av någon annan än av oss. Jag fick många flashbacks till situationen med Skalman. Det är en sak när man vet att ett fortsatt liv bara går mot lidande (som i Sörens fall, samt med Kajsa och Mimmi som var riktigt gamla när de blev sjuka). Dessa beslut är tunga, men logiska. Man vet att de är ”rätt”. Det är en annan sak när framtiden är oviss och där man ska fatta ett precist beslut om vad ett värdigt liv innebär för en annan individ och hur man ska väga olika risker mot varandra. Det finns inget rätt och det finns inget fel.

Jag försökte förstås febrilt hitta en lösning för Rasken Vi övervägde att behålla Sören på smärtstillande några dagar mer än vi först tänkt, för att under tiden hinna se hur Rasken svarade på ytterligare behandling och samtidigt hitta och låna hit en lämplig häst som sällskap. Också det ett svårt beslut då det kändes onödigt att förlänga lidandet om han ändå skulle få somna in... Visserligen fick han smärtstillande men risken för biverkningar av den medicinen väldigt stor (kan slå ut mage/tarmsystemet) och han hade redan ätit relativt mycket av den. Lånehäst kändes som enda lösningen för att så hastigt försöka hitta rätt häst att köpa kändes varken realistiskt eller ansvarsfullt. Jag hade dessutom rent känslomässigt svårt att tänka mig någon annan häst än Sören. Honom hade jag gärna haft här i all framtid, men vill jag ha en annan häst när han inte finns?  Det är ett stort beslut som jag behöver tid för att landa i.

I onsdags fick jag kontakt med en kvinna som haft åsnor i 35 år och rådfrågade henne om en lösning. Innan jag hunnit förklara hur tight vi upplevde att han var med hästen sa hon – ”du vet väl hur mycket åsnor sörjer? Han kommer aldrig ha krafter att bli frisk om hans livskamrat försvinner. Det måste du vara medveten om”.

 Detta visste vi inte rent faktamässigt, men det högg till i mitt hjärta när hon sa det – det stämde så väl med vår magkänsla. Orden, som jag så ofta uttalat då jag presenterat dem för vänner ”de här två har gått ihop i 18 år och dem skiljer man inte åt” har ständigt återkommit i mina tankar dessa dagar. Fredrik kände detsamma. Dock har vi både inför varandra och till vänner ifrågasatt om vi ”förmänskligat” deras behov och kanske övertolkat deras betydelse. I det svåra beslutsfattandet var det därför oerhört mycket värt att prata med någon som dels har ett stort hjärta och intresse för åsnor, i kombination med mycket erfarenhet av hur det faktiskt fungerar. Efter det samtalet visste jag i hjärtat vad som var rätt beslut.

Samtidigt hade vi hunnit få förslag om en lämplig lånehäst och utöver den nya faktan om att man inte byter ut åsnors livskamrater så lätt (kvinnan hade själv tre åsnor av just den anledningen att det blir så svårt när en dör) så hade jag börjat inse att en lånehäst inte skulle lösa problemet. Rasken behövde ju stå i sandhage tre månader och hästen skulle ju vilja vara i hagarna.

Skulle man hitta en häst (eller åsna) med samma behov av sandhage så tvivlade på att jag skulle klara att ta ansvaret även för den individens tillfrisknande (jag är ju trots allt väldigt ny på det här med häst). Och det skulle kanske heller inte vara så bra att släppa ihop två främmande djur på så liten yta  - speciellt inte om de inte mår bra?  Att lämna iväg Rasken när han är sjuk och under behandling kändes också som ett dåligt alternativ, men jag hade tidigare i veckan lagt ut en förfrågan på Facebook för säkerhets skull för att inte missa någon möjlighet som fanns bland vänner eller ”någon som känner någon”. 

Inlägget delades och fick runt 2700 visningar, men inget napp som ledde till en lösning. Dock ett par fina och omtänksamma tips från både tidigare och nuvarande elever, samt från Anita på Lotushallen – ett stort tack för ert engagemang, det värmer!

Med alla faktorer sammanvägda kändes det svåra beslutet rätt i hjärtat. Att försöka rädda Rasken till ett liv där vi själva inte kunde se en lösning till hur han skulle få ett drägligt liv skulle vara mot alla våra principer om hur vi vill att våra djur ska ha det.

Den 11/6 fick de tillsammans galoppera över regnbågsbron.

Tomheten är stor.

Sören och Rasken kom till oss våren 2012. Jag letade då efter en snäll, äldre häst för att på egen hand lära mig rida (något jag aldrig fick möjlighet till som barn).

Sören och Rasken hade gått ihop hela livet och såldes tillsammans. För oss passade det utmärkt med en liten åsna som sällskap, då jag alltid haft en stor förkärlek till dem genom barndomens Greklands-resor.

Hästen var kraftigt överviktig när de fick komma till oss och vi har gjort vad vi kunnat för att hålla ner vikten. Vi lyckades få ner honom en del, men det var tyvärr väldigt svårt och vi nådde inte hela vägen. Med tanke på detta har vi alltid vetat att han är  i riskzonen för fång, men hoppades att vårt magra bete skulle vara till hjälp för honom.

Tyvärr blev det ändå så att både han och åsnan drabbades av fång, dessutom innan de hunnit släppas ut i sommarhagen utan endast hade skogshagen och en nerbetad "vinterhage" att tillgå.

Vår hovslagare tror att de har haft fång innan och detta är inget vi blev informerade om vid köpet.