skalman

- VÅR SORG OCH VÅR SKYDDSÄNGEL

 På denna sida berättrar vi om vår älskade Skalman. En berättelse som beskriver baksidan av hundägandet - när ingenting blir som man har tänkt, när hundägandets vanliga och nästintill självklara glädjeämnen uteblir och ersätts av oro, sorg och vanmakt. Samtidigt var Skalman en djupt älskad hund. En hund som bara levde med oss i två år och som vi aldrig kommer glömma. En hund som lärde oss så mycket, men till ett alldeles för högt pris. 

 

Till minne av vår älskade Skalman

Det finns en plats där du kan känna dig trygg med allt och alla
En plats där du kan sova riktigt gott 

Det finns en plats där du aldrig behöver vara ensam
En plats där du kan pussas och busa hur mycket du vill

Det finns en plats där du kan leva utan oro och rädslor
En plats där du kan ge dig ut på spännande äventyr med svansen glatt viftandes

Det finns en plats där skogen är oändlig
En plats där spåren blir precis så långa du önskar 

Vi hoppades att vi skulle kunna skapa denna plats för dig här på jorden
Vi gjorde vårt allra bästa - och du gjorde ditt allra bästa - men vi tvingades inse att det var för svårt

Vi tar därför det svåra beslutet att inte träffa dig på ett tag
Vi låter dig tassa vidare till den plats där du har förutsättningar att må så som vi alltid har önskat att du ska få göra

När du kommer fram - busa, pussas, lek och spåra
Spring riktigt, riktigt fort över de stora vida fälten 

Det finns en plats i våra hjärtan som alltid kommer att vara din
En plats fylld av värdefulla minnen från den tid vi fick tillsammans

Det finns en plats där vi kommer att ses igen för att aldrig mer skiljas åt
En plats där alla dagar är bra dagar

Tack vår lille kämpe för allt du gav. Här är obeskrivligt tomt utan dig...


Din Matte & Husse, December 2007 


Om Skalman
Skalman hamnade hos oss av en slump, då vi egentligen bara skulle hjälpa ett par klubbkompisar som satt kvar med ett gäng valpar, med miljöträning. Det dröjde dock inte länge innan Skalman hade klivit rakt in i våra hjärtan och det hela slutade med att han fick stanna här.

Skalman var 13 veckor när han flyttade hit. Inledningsvis tyckte jagvattvhan var en vansinnigt enkel hund. Jag var van vid kelpievalpar som hängde i gardiner och hittade på allehanda kreativa bus. Även min keeshond var rätt busig som valp och åt upp valda delar av inredningen. Skalman åt aldrig sönder någonting utan låg oftast vid mina fötter och följde mig som en skugga. Senare skulle jag förstå att det som vi upplevde som "en lätt valp" inte var ett hälsotecken.

 När han var runt ett halvår gjorde han sitt första utfall, helt oprovocerat och rätt så kraftigt mot en person på brukshundklubben. Den valp som tidigare upplevts trygg och social började ändra skepnad. I samma veva märkte vi att hans stressnivå låg långt över det normala. Dessvärre blandades denna stress med allt starkare rädslor och skärpa - en kombination som gjorde att vi inte, trots hårt arbete, lyckades hitta ett sätt att ge Skalman en dräglig vardag. Han mådde väldigt dåligt av att lämnas ensam och hade samtidigt stora problem med sociala relationer, både till människor och andra hundar.Hur vi än gjorde blwv det alltså inte bra och jag märkte senare att jag avstod väldigt många saker som jag brukade göra. 

Stressen gjorde att det blev väldigt svårt att träna detta, utan att han mådde dåligt eller blockerades. Vi jobbade ihärdigt med bland annat skvallerträning, vilket gav bra resultat då han emellanåt blev lugn i stunden, men tyvärr generaliserade han inte, utan för varje ny individ började vi om på noll.  Sjävlklart provade vi andra sätt att hantera det också - allt som ryms inom våra etiska ramar och svensk lagstiftning - men ingenting fungerade.

Till slut insåg vi att vi inte lyckades ge Skalman ett värdigt hundliv med de friheter och det livsinnehåll som vi tycker att en hund förtjänar. Då vi under lång tid hade anpassat hela vår vardag för att försöka få Skalman att må bra kändes inte omplacering som ett alternativ. Vi provade dels mycket miljö- och socialiseringsträning, men provade även att ge honom lugn och ro med fasta rutiner, där han inte behövde interagera med någon förutom de få han kände och tyckte om. Dessvärre avtog inte stressen med detta och inte heller skärpan mot omgivningen.

Skalmans favoritsysselsättning var att spåra. Vi kommer aldrig att få en sådan spårhund igen, han var fantastisk. Detta var dessutom en sysselsättning som - just under de minuter han utförde den - gjorde att han mådde bra. Under sitt sista år fick Skalman spåra minst 6 gånger i veckan, oftast varje dag. Det var en riktig utmaning att lägga tillräckligt svåra spår för att han skulle få jobba ordentligt.

Vår älskade Skalman lärde oss otroligt mycket, framför allt hur svårt det kan vara att ha hund. Han är definitivt den av våra hundar som har uppvisat störst lyhördhet i vardagen, han ville väldigt gärna vara till lags och var väldigt kelsjuk. Skalman visade aldrig några aggressiva tendenser mot oss eller de andra hundarna här hemma, utom vid två tillfällen. Vid det ena flög han på I-or. Skalman var vid tillfället ca 1,5 år gammal och hade  tre timmar tidigare blivit ordentligt påflugen av en annan hund (sin mamma...)  I-or var den första hunden han träffade efter denna incident. Detta var ett av många  tillfällen då Skalman samlade på sig stress och utåtagerade långt efter den händelse som utlöste stressen. Givetvis gjorde detta att det var väldigt svårt att träna honom på det han behövde jobba med,  samt att förutse de situationer som kunde bli riktigt farliga. I många fall skapade nog träningar i nya miljöer mer skada än nytta.

Det andra tillfället var en jul då jag tog på mig tomtedräkten. Skalman fick frispel och trots att jag då direkt började prata för att han skulle höra att det var jag, så var han helt i affekt. Detta är nog enda tillfället i mitt liv då jag kan identifiera mig med känslan av att vara rädd för en anfallande hund. Jag drog snabbt av mig masken och det tog lång tid för Skalman att varva ner därefter.

Det uppstod några situationer då han blev direkt farlig för andra. Trots att vi försökte förebygga och min omgivning brukar skoja om mitt risktänkande, så gick det inte att förebygga allt. Ett av dessa tillfällen var då vi hade kalas här hemma. Skalman var då i vår hundgård eftersom han inte fixade sådana tillställningar. När alla var inne och åt, gick jag ut för att rasta honom en sväng. Tyvärr missade jag att Fredriks, då 86-åriga morfar, vid samma tidpunkt gick ut på trappan för att ta frisk luft. Skalman fick syn på honom och for som en projektil rakt mot honom. Som tur var tappade han balansen bakåt och kunde få fatt i dörren som han drog igen efter sig. Hade han fallit framåt så hade jag nog aldrig kunnat förlåta mig själv för att situationen kunde inträffa - och denna känsla skapade förstås en vardaglig stress hos oss. Det verkade inte finnas någon sortering i Skalmans hjärna. Jag tyckte att jag var van vid snabba och reaktiva hundar genom våra kelpies, men detta går inte att jämföra - man hade inte en chans innan faran var ett faktum. Som många andra hundar av denna typ hade han också ett enormt viltintresse. Min största rädsla var att han skulle dra efter ett rådjur men på vägen möta en joggare eller ryttare.

Alltid koppel eller alltid munkorg känns inte som ett värdigt hundliv för en så aktiv hund. Jag försökte ersätta den frihet våra andra hundar fick med långa cykelturer, men då alltid med andan i halsen för mötte vi någon så var det alltid väldigt jobbigt. Och Skalman blev ändå inte lyckligare som hund. Hade han blivit det, så hade det troligen trots allt varit värt alla anpassningar och anspänningar.

Det var tufft att leva med Skalman utan att kunna hjälpa honom på det sätt vi önskade. Det var en otrolig anspänning att se till att han inte blev farlig för någon. Det var fruktansvärt jobbigt att ta det svåra beslutet att låta honom tassa vidare. Det jobbigaste av allt har varit att leva utan honom. Han finns ständigt i våra tankar och fyller våra hjärtan både med glädje och sorg, med tacksamhet och vanmakt. Vår enda tröst är att han nu är fri från sin oro och väntar på oss vid regnbågsbron.

Döden som en bro till nästa destination

 
Vanligtvis är Döden det värsta som kan hända oss. Vanligtvis är Döden något vi är rädda för

Vanligtvis är Döden något vi gör allt för att undvika.
Nu är Döden plötsligt något vi har valt.

Döden kan vara hemsk och mörk, men det kan också Livet.
Livet kan vara hoppfullt och ljust, men det kan också Döden.

Vi såg att Du inte mådde bra i Livet.
Döden blev därför inte något som skrämde eller smärtade.

Stillsamt och rofyllt kom en ängel och lyfte Dig bort från Livet.
Döden blev en vän.

Vi väljer att inte se Döden som något som avslutar eller förintar allt hopp.
Vi väljer att se Döden som en bro från Livet.

En resa som vi får göra en och en, men som tar oss till en och samma destination.

Genom Döden får vi vara utan varandra ett tag.

Under tiden får vi tröst genom våra minnen från vår tid i Livet.
Hoppet om att vi ska träffas igen ger oss kraft att gå vidare.

Döden är en bro från Livet till nästa destination.
På nästa destination existerar inte tid och rum.

På nästa destination existerar inte stress och oro
På nästa destination existerar inte saknad och tårar.
 
På nästa destination är Livet och Döden förenade i något nytt.
Något fridfyllt.

På nästa destination kan ingenting längre skilja oss åt.

Älskade Skalis, vi saknar dig så!

 

Bloggavsnitt från söndagen den 30:e december, 2007
 
 "Allt liv som är till måste älskas och älskas för att det är till"


Citatet är hämtat ur en låt från Carolas julskiva 

Dagens avsnitt blir en slags redogörelse för vår beslutsprocess kring Skalman. Beslutet har vuxit fram under flera månaders tid, men eftersom det har varit en känslosam och jobbig process har jag tidigare valt att inte berätta om det i bloggen.   I slutet av sommaren tog vi för första gången ordet ”avlivning” i vår mun i diskussionerna kring Skalman. Jag drog mig för att erkänna mina tankar för mig själv och jag drog mig för att säga till Fredrik hur jag kände. När jag slutligen gjorde det visade det sig att han kände likadant.   Efter en tripp uppåt landet där jag var instruktör på ett läger började vi på ett mer konkret sätt inse vidden av Skalmans problematik.

Detta har jag tidigare bloggat om och det kan kort sammanfattas med att många praktiska bitar fungerade – ligga tyst i bilen med andra hundar och människor inom synhåll, möta främmande människor i en trång korridor, agera visningshund på lägret med nya människor runt omkring, med mera – men att Skalman istället vände stressen inåt, vilket bland annat resulterade i att han hyperventilerade, inte ville äta (hemma lämnar han aldrig en kula) och var väldigt varvad för att sedan stensomna och sova så hårt att det knappt gick att väcka honom.

Vår slutsats av detta blev att om Skalman mår så otroligt dåligt av dessa situationer – som för en normal unghund är kanonbra miljöträning – så är det inte värt att utsätta honom för det. Vårt primära mål var ju trots allt inte att det skulle fungera rent praktiskt, utan det allra viktigaste var ju att det skulle fungera mentalt för Skalman. Under denna tid fick vi även ta del av andra hundägares erfarenheter av liknande problem. Vi är oerhört tacksamma över att ni delgav oss detta (ni vet själva vilka ni är), eftersom det gav oss nya perspektiv på situationen.  

I slutet av sommaren bestämde vi oss för att avvakta med det definitiva beslutet ett halvår. Under tiden skulle vi prova att ge Skalman ett så lugnt liv som möjligt med avseende på ”yttre störningar”, men givetvis ändå ge honom ett meningsfullt liv. Istället för att som tidigare utnyttja gäster, tävlingar, träningar och annat som ”bra miljöträning för Skalman” så lät vi honom till stor del slippa dessa situationer. (Detta har jag också bloggat om tidigare)  Vår förhoppning var att han genom hundgården (vars konstruktion helt och hållet är "Skalmananpassad") skulle kunna må hyfsat när vi lämnade honom själv. Vi hoppades också att hans allmänna stressnivå skulle dämpas av en lugnare och mer rutinfast vardag. Vi märkte att han mådde bättre, men han mådde inte i närheten av så bra som vi önskade att han skulle få göra.

Under hösten har jag pluggat på distans, vilket har gjort att Skalman bara har behövt vara ensam 1-2 dagar per vecka. Vi har varit utomlands en vecka och Skalman var då tillsammans med I-or hos världens bästa hundvakt (tack Yvonne) och hade till och med husvagnen med sig till pensionatet(!) Vi har deltagit på ett par helgaktiviteter och då har antingen någon av de andra hundarna varit hemma hos honom eller också har han kunnat följa med. (Inget av dessa alternativ har fungerat bra, men i alla fall bättre än att lämna honom längre stunder helt själv).   

Tyvärr har Skalman alltid haft väldigt svårt för att lämnas ensam, vilket är jobbigt med vilken hund som helst men extra jobbigt med en hund som inte klarar av att följa med i nya miljöer. Eftersom vi bor som vi gör så innebar detta inga rent praktiska problem, vi har exempelvis inga grannar som skulle klaga på hundskall och han har aldrig bitit sönder något när han lämnats själv. Men återigen var det inte den praktiska biten som vi prioriterade, även om den påverkar en stor del av livet. Att se Skalmans stressnivå efter han lämnats ensam och att flera dagar i veckan se hur svårt han hade att varva ner… Att se när han äntligen lyckats komma till ro och somna, för att sedan hastigt flyga upp och springa till ytterdörren när någon av oss kanske bara lyfte armen för att klia oss i huvudet…. Att de gånger vi lämnade honom för att göra något med de andra hundarna veta att han mådde skit undertiden… Det var vårt verkliga problem i ensamhetsproblematiken. 

Vårt fokus på Skalmans hälsa var också anledningen till att vi valde bort omplacering. Detta hade kunnat vara ett alternativ för att lösa våra praktiska problem, men vi kunde inte se att Skalmans problem skulle kunna lösas av att byta miljö. Hade det bara handlat om att han inte kunde vara själv, eller hade det bara handlat om några få avgränsade rädslor, eller bara om bristande tillgänglighet, så hade det kanske funnits chans att han skulle må bättre någon annanstans. Men utifrån vår totala bild av Skalmans problematik med stress, rädslor, skärpa och flera indikationer på att något inte står rätt till i hans fysiska hälsotillstånd, så ansåg vi att chanserna att han skulle må bra var för små i relation till vad det skulle innebära för Skalman att lämna sin hemmiljö och "sina" människor.  

Jag kom till ett läge där jag insåg att låter jag detta gå längre så handlar det mer om mig än om Skalman. Då handlar det om att jag inte ska behöva ta det jobbiga beslutet, att jag ska känna att jag har provat allt, att jag ska känna att jag har gett det tillräckligt mycket tid… Detta kändes helt fel när jag innerst inne var övertygad om att Skalman aldrig skulle komma till ett läge där han mådde bra. Många gånger har jag ifrågasatt mig själv och funderat på om situationen skulle kunna lösa sig om jag skulle göra något annorlunda. I dessa lägen har det varit oerhört skönt med alla vänner som har stöttat oss på olika vis. Tack till ALLA er som på något sätt har engagerat sig.

Mitt allra största stöd har varit Fredrik. I beslutsvåndan har jag funnit en stor trygghet i att även Fredrik – som  älskar Skalman oerhört mycket – har känt likadant som mig. Skalman kunde inte ha fått en bättre husse och jag kunde inte ha fått ett bättre stöd.   

Vi fick en fin höst där vi verkligen tog tillvara på tiden tillsammans med Skalman. Jag minns inte exakt när vi tog det definitiva beslutet att låta Skalman somna in, men jag tror att det var i månadsskiftet oktober/november. Därefter la vi in en växel till och gjorde allt vi bara orkade för att Skalman skulle få må så bra som möjligt. Han fick spåra 5-6 gånger i veckan, vi kelade massvis med honom, vi cyklade med honom så gott som varje kväll vid tider då riskerna att få möte var små. Träningen bestod enbart av sådant som Skalman älskade att göra och i miljöer där han trivdes. Känslomässigt var det väldigt jobbigt att ta ett långsamt avsked. Samtidigt gav beslutet oss extra kraft och tålamod med situationen, vilket vi tror förgyllde Skalmans sista tid lite extra. Den anpassning vi genomförde under denna tid skulle inte vara möjlig under flera år. Dels av praktiska skäl och dels på grund av hur mycket kraft det tar.  

Vi valde att låta Skalman tassa vidare under den tid på året då han mådde relativt bra (få aktiviteter runt oss, en rutinfast vardag och jag var hemma mycket). Först hade vi tänkt vänta till början på nästa år, men efter ett par relativt lugna månader valde vi att låta honom slippa alla vanebrytande faktorer som julen för med sig.  För oss blev det en väldigt annorlunda jul. Några har reagerat på att vi valde att genomlida detta svåra under julen, men för oss har julen varit en stor hjälp. Dels har praktiska bestyr hjälpt oss att skingra tankarna när det har varit som tyngst och dels har vi fått tid för eftertanke och för att ta hand om varandra.

På julafton var vi, traditionsenligt, på Midnattsmässa i Tylösand. Det var rofyllt, men samtidigt väldigt känsloladdat. När prästen pratade om vikten av att möta varandra utifrån var och ens livsvillkor, blev det extra starkt… Skalman har lärt oss så oerhört mycket om just detta. 

Bloggavsnitt från onsdagen den 2:a januari, 2008 "Pennan är själens tunga"

Citat:  Miguel De Servantes Saavedra  

Mitt bloggande har tre primära funktioner;

Jag mår bra av att ”skriva av mig”
Det känns värdefullt att i framtiden kunna gå tillbaka  och se hur jag kände och tänkte kring specifika händelser och situationer.
Jag hoppas att en del av mina erfarenheter och tankar på något sätt kan komma till nytta för andra människor ( = orsaken till att jag bloggar istället för att skriva dagbok).

I situationen kring Skalman känns det väldigt svårt att genom bloggen ge en komplett bild av allt som har hänt. Igår läste jag igenom förra bloggavsnittet och kände att det fanns så mycket jag inte hade fått med. Även i tidigare bloggavsnitt finns så mycket som inte är sagt. (En delförklaring är nog att jag har ofta valt att skriva om våra framsteg, snarare än våra bakslag.) Kanske ska det inte heller vara en ambition att i bloggen vara korrekt och "heltäckande"?

Utifrån mina syften ovan är det kanske i längden mer givande att låta ribban stanna vid att jag skriver om det som känns angeläget just nu. Någonstans vill jag ändå med några få ord kunna ge en komplett förklaring till varför vi lät Skalman somna in. Samtidigt är det svårt att på ett enkelt sätt kunna förklara något som inte är enkelt. Vår situation med Skalman var väldigt komplex. ”Att han inte mådde bra” säger ju kanske egentligen ingenting… Det finns ju så många olika definitioner av hur en hund ”ska vara”. Det hade nog varit mycket enklare för oss om vi hade haft något ”fysiskt bevis” på att han inte mådde bra – antingen medicinsk dokumentation eller en händelse som i sig talar för att ”en sådan hund kan man inte ha kvar”.

Samtidigt är ju detta något varje hundägare vill undvika. Flera personer har beundrat vårt mod att ta det svåra beslutet. Och visst har det varit svårt! Att veta hur en hund egentligen mår är jättesvårt och plockar man ut var sak för sig när det gäller Skalman så kan det säkert ligga nära till hands att tycka att det fanns lösningar. För ganska länge sedan uttryckte jag min övertygelse om att det var Skalmans kombination av stress, rädslor och skärpa som gjorde livet väldigt svårt för honom och för oss. Jag är fortfarande fast övertygad om detta. En stor hjälp i vårt beslut har varit att jämföra med våra andra hundar. Vi har två galna kelpies som är reaktiva hundar där stressnivån ibland är väldigt hög, men Skalmans stress var av ett helt annat slag.

Mimmi har vissa brister i sin mentalitet, men omfattningen av hur detta påverkar hennes och vår vardag är inte jämförbar med Skalmans situation. Jämför jag dessa två hundar så finns det två väsentliga skillnader; 

Träningen med Mimmi gav hela tiden resultat i rätt riktning, medan jag ofta fick börja om från noll med Skalman i varje ny situation. 

Det är relativt lätt att se till att Mimmi inte försätts i situationer där hon mår dåligt och även utan viss anpassning utgör hennes problematik en väldigt begränsad del av hennes liv. Vi uppfattade att Skalman mådde väldigt dåligt en alltför stor del av tiden trots att vi anpassade oss på ett sätt som vi aldrig har varit i närheten av med de andra hundarna.

I-or har i våra ögon en riktigt härlig mentalitet, men han är inte alltid enkel att ha med sig. Men då handlar det alltid om att han är ”för glad”. Det kan vara bökigt, men det är inget som gör att vi eller han mår dåligt. Han har vält ut ett antal kaffekoppar, men det är ju inget som bekymrar honom…   

Skalmans ensamhetproblematik kan jag jämföra med gamla Kajsa som inte tyckte om att vara instängd eller sitta uppbunden. Hon kunde visa sitt missnöje genom många och väldigt ljudliga skall, men hon var inte i närheten av att få panik. När vi var utom synhåll slutade hon skälla och när vi kom hem var hon glad och utvilad.  Sammanfattningsvis är vi med andra ord väl medvetna om att "alla hundar har sitt".  Men i Skalmans fall var de negativa bitarna många och omfattande. Vår veterinär, som har varit ett stort stöd, sa att "en del hundar som föds idag har helt enkelt inte de mentala förutsättningarna för att kunna leva ett bra liv i vårt samhälle".  En värdefull vän till oss som har gått igenom ungefär detsamma underströk vikten av att i beslutsprocessen skilja mellan känsla och förnuft. Jag har tänkt mycket på dessa ord. Förnuftsmässigt vet jag att det är rätt att låta en hund som mår som Skalman gjorde somna in. Känslomässigt är det fruktansvärt svårt att acceptera att han inte finns mer. 


 Jag vet inte hur många gånger jag har ljugit på senaste tiden när folk har frågat ”hur är det” och jag reflexmässigt har svarat ”det är bra”. Det är inte alls bra. Jag känner mig helt tom och tycker att det är svårt att se framåt. Men ibland orkar jag inte prata om det. Ibland är det så mycket enklare att tänka på annat och prata och skratta som om ingenting har hänt. Flera gånger har jag på något sätt fått dåligt samvete för att livet ändå ”rullar på”. Samtidigt inser jag att livet måste gå vidare och att vardagen existerar, trots det jobbiga som har hänt. Men det går inte så många minuter utan att jag tänker på honom. Bilden av Skalman finns ständigt på näthinnan
 

Bloggen, den 22/12 2007

 Tar ner handen vid sidan för att söka tröst, men där är ingen. Tårarna landar någonstans. De gjorde de aldrig innan. Så fort jag var ledsen kom alltid Skalis och tog hand om mina tårar. De två senaste dagarna har varit väldigt känslofyllda för oss. Mycket som ska sjunka in och bearbetas.  Den vackra låten ”Det är inte regn som faller” har fått en speciell innebörd för mig och texten stämmer väl in på hur jag känner mig just nu.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig
Det är inte regn som faller
Finns inga spår i snön som leder hit
Ett hus bebott av tomhet
Av hjärtat fattas det en bit
Det är inte regn som faller
En kylig vind som söker sig hit in
Får se hur mina tårar
Fryser till is på min kind Det är inte regn som faller
Här blir det aldrig sommar någonsin
Fast jag hör fåglar sjunga
Vet jag att smärtan, den är min"

 

Text: Ingela ”Pling” Forsman





Reg.namn: Pergites Agent

Ras: Malinois, Belgisk Vallhund

Född: 2005-12-06

Tassade vidare: 2007-12-21

Främsta egenskaper:  Oerhört tillgiven och en fantastisk spårhund.

"Allt som är trasigt
går inte att laga"

 

Hoppet sa att vi bara behövde träna lite, lite mer

Men Dina ögon sa att Du försöker, men det går inte

Hoppet sa att allt skulle bli bra om vi provade ett annat sätt

Men Dina ögon sa att allt som är trasigt går inte att laga

Hoppet sa att det kommer att bli bra om vi ger det lite mer tid

Men Dina ögon sa att du orkar inte mer

Våra hjärtan skriker av sorg och saknad, vi hade så många förhoppningar.

Men Dina ögon har slutit sig och Du har fått ro